Lisa, en vardagshjälte?

I morse när jag lämnade Gosegrisen på förskolan, upptäckte vi ett hål mitt på vägen. Det var en brunn utan lock. Det var läskigt, för det är bara en liten infart till förskolan där nästan inga bilar kör. Jag brukar släppa både Gosegrisen och Gullebullen lös när vi kommer in på den vägen. Men nu var det alltså ett hål där.

Jag fick ont i magen och var väldigt tacksam över att jag kom först in på den vägen för en gångs skull. Jag nämde hålet för personalen på föskolan som verkade lite rådvill, så jag sa att jag ringer om detta för att fösökra mig om att det verkligen fixades.

Jag ringde först stadsdelsnämnden som sa att det inte var deras hål utan antagligen vattenverkets. Jag ringde till dem, de bad mig att gå ner och vakta hålet så att ingen liten krabat ramlade ner.

Det var tråkigt att vakta och vänta, fick ringa hem till Finska Flickan så att jag kunde få mitt morgonkaffe. Efter 40 min kom en go gubbe och sa att jag var en hjälte. Jag kände mig inte som en hjälte utan som en mamma som fick ont i magen vid blotta tanken på att något barn, kanske mitt, skulle ramla ner. Det var ett så trångt och djupt hål.

Det jag inte förstår är varför ingen ringt om detta före mig, jag lämnade ju på förskolan vid 9, antagligen en av de sista, mycket konstigt! Men jag blev i alla fall kallad hjälte idag!