Goegrisen är ute och cyklar, på gården, ENSAM! Eller inte ensam med mamman och pappan är inte med. Altandörren står på glänt och jag hör dödstjut hela tiden och rusar ut för att se om min Gosegris är skadad. Det är han inte, han tjuter av lycka. Det är svårt att släppa taget, att våga litea på sitt barn, på livet. Jag kan ana hur det är att vara tonårsförälder, shit jag har många sömnlösa nätter framför mig i livet. Hur ska det gå?
Men Gosegrien har lärt sig cykla, det gick snabbt och han är superduktig. Jag är superstolt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar