... och känner mig otroligt tacksam mot min man för att han den 13 februari 2009 i princip tvingade in en livrädd Lisa på Friskis o Svettis. Jag skulle bara kolla vad det kostade. Gick ut till kärleken igen som sa, "det har vi råd med, in med dig och köp årskort". Dagen efter alltså den 14 februari tog jag tjuren i hornen och gick på mitt första gym-pass. 15 min på crosstrainer och 5 minuter på löpband. Det var skitläkigt och maskinerna kändes ganska farliga. När jag kom hem var jag som hög och lycklig. Snart kändes det inte så farligt att gå alldeles ensam, utan någons hand att hålla, för att träna. När kondisen blev bättre blev den ännu roligare.
Sen kom hälsporren och nya tider av osäkerhet. En träningscykel? Jag som kände mig så trygg med crosstrainern och löpbandet. Det tog faktiskt ca 2 månader innan jag vågade mig dit.
Och idag är jag otroligt stolt över mig själv, jag har cyklat i 65 min, 26,28 km, 664 kcal. Fan vad jag är bra. Men stoltheten beror mest på att jag faktiskt vågade ta steget och börja träna på gym den där dagen i februari. Alldeles ensam. Och det bästa med att träna själv är ju att jag inte kan ställa in bara för att den andre inte kan, jag kan gå när jag själv har tid, och det är faktiskt väldigt skönt att ha den där tiden alldeles för mig själv. Snart kanske jag vågar sätta mig i bastun alldeles själv efteråt också. Jag håller på att bli vuxen tror jag...
rövsporre: något smärtsamt minuterna efteråt
musik: the killers och Moby. (shit vad snabbt det gick till Mobys Honey)
Det var nästan jag blev motiverad att gå ner och pröva cykla lite i gymmet igen.. Men jag lyckades kväva första impulsen :P får se om det blir nåt nån annan dag :)
SvaraRadera