Hur brutalt ärlig får man vara?

Tidigare i dag hittade Gosegrisen tre st "jättevackra" tygrosor. Han frågade om han fick ta in dem och jag se nej. Det kunde ju vara någon annans. Men precis innan läggdags hittar jag dessa i mina blomkrukor i vardagsrummet. Om Gosegrisen hittar något vackert hamnar det i mina blomkrukor, det kan vara ekollon, kastanjer, stenar eller påskfjädrar i grälla färger. Han pyntar helt enkelt sin mammas fula krukväxter. Jag är inte vidare förtjust i det och försöker diskret plocka bort sakerna efter ett tag. Idag sa jag ifrån och berättade att jag inte ville ha dem i mina krukor. Han frågade lite förvånat varför och tittade på mig med sina oförstående ögon, hur kan min mamma inte vilja ha något så vackert? Som hon dessutom fått av mig. Jag kroknade och sa att han fick ha dem där i natt, men i morgon får han lägga dem i blomkrukan i sitt rum istället. Jag klarade faktiskt inte av att säga sanningen: DE ÄR SKITFULA!

Men jag älskar att min son som inte vill vara annat än cool, tuff och macho också älskar att plocka blommor eller pyssla med pärlor, glitter och paljetter. Det är en ganska skön balans ändå.