Sammanfattar dagen:

- Morgonen lugn. Barnen får spela dataspel trots att det är spelfri dag.

- Förmiddagen innehöll ett stycke borttappad 4-åring, som turligt nog upphittades 20 låååånga minuter senare av vänlig okänd granne. Samma fyraåring rymde strax efter upphittandet därför att jag vägrade åka till stan och köpa en ny leksak till honom. Kutandes mitt allra snabbaste med ett stadigt grepp om varje mjölktyngt bröst hann jag dock ifatt honom och bar ursinnigt hem honom hängandes över min axel.

- efter en halvtimme blev vi sams och vi åt en fin lunch ihop alla tre och jag hann även diska all disk. Mini sov sig igenom hela dramat och vaknade inte ens när brandlarmet helt oprovocerat gick igång ovanför hans huvud.

- Stärkt av att ha överlevt förmiddagen beslöt jag mig för att städa upp på vår kaotiska uteplats. Det gjorde jag också!

- Gosegrisen får ett helvetesutbrott över att han inte kommet vidare i sitt dataspel och lägger skulden på mig eftersom jag inte lyckas hitta en "walkthrough" av banan på youtube. Jag får ett psykbryt tillbaka och konfiskerar hans DS. Det gråts i en halvtimme och han hinner rymma minst två gånger under tiden.

- En timme senare låg lugnet igen och vi köpte glass.

- Sen dess har tiden ägnats åt att överleva och att grilla med grannarna som hjälpt mig fantastiskt bra med barnen.

Nu är Kärleken hemma och vi är alla fullkomligt färdiga.

GIV MIG STYRKA!

Citerar Mr Darcy

"I shall conquer this, I shall!"

Vardag

Idag är första dagen jag är ensam hemma med barnen. Pappa åkte hem igår kväll. Jag mjukstartar ändå med en Gosegrise som sovit över hos kompis i natt och i eftermiddag spenderar tiden hos en annan kompis. Som en bonus blir han dessutom tillbakalämnad från övernattningen av kompis förälder och i eftermiddag blir han både hämtad och lämnad av den andra kompisens föräldrar. Det kan nig gå bra det här!

Peppar peppar...

Har blivit bönhörd.

Nu väntar jag bara på leveransen!

Den kloke!

Ibland eller snarare för det mesta när jag ammar Mini, och någon av hans brorsor kommer för att gosa, kan jag bli lite hysterisk. För det mesta är det min äldsta underbaring som inte kan hålla sig borta från sin älskade bror och sin mjuka mamma. Tyvärr så har jag vissa problem med detta, just under pågående amning alltså. Jag får panik, känner mig oerhört trängd av all närhet och får lätt ett utbrott och ber det äldre barnet lämna mig ifred.

Härom dagen fick jag dåligt samvete över mina okontrollerade utbrott och försökte förklara hur det kändes och drog till med något om HORMONER, men lyckades inte så bra utan utbrast:

"Jag vet faktiskt inte varför det blir så"

Då svarade min älskade genomkloka 8-åring:

"Jag vet varför det blir så! Det är för mycket KÄNSLOR helt enkelt!"

Huvudet på spiken och hatten av.

Det är inte mig det är synd om!

Herregud! Här har jag gått omkring och tyckt synd om mig själv eftersom Kärleken jobbar den här veckan. Men inte sjutton är det mig det är synd om. Det är ju Kärleken det är synd om. Tänk att behöva lämna sin fru, sin nyfödde son och två underbara äldre söner för att åka och jobba varje dag! Det hade då jag verkligen inte velat göra. Inte redan efter två veckor. Inte när alla andra är lediga och har semester. Inte någon gång, faktiskt.

Kär.

Jag är så kär i den där lilla Mini-människan och hans fina brorsor, så hjärtat värker.

Rekord i halvfabrikat!

Jag var och veckohandlade inför veckans utmaning. Menyn består till 70 procent av färdigproducerad mat. Vi kan stoltsera ned läckerheter som pajer från Felix, oxpytt och risgrynsgröt i korv. Färdiglagade plättar, frysta köttbullar och potatisbullar. Jag ska ändå klara av att laga två måltider per dag utan stöttning från Kärleken.

Sen insåg jag att min fina pappa faktiskt kommer vara här måndag till onsdagkväll, och då borde det ju gå att laga lite mer avancerad mat. De dagarna får det bli pastasallad, tonfisksallad och korv stroganoff.

Här ska minsann festas på godsaker!

Idag. En bra dag.

Idag är vi pigga. Idag skiner solen. Idag är vi ute mycket. Idag grillar vi korv till lunch. Idag grillar vi lax och grönsaker till middag. Idag passar vi på.

Ny dag!

Vaknar till en ny bättre dag. Är feberfri och det gör inte lika ont längre. Mini är såklart supersöt, världens sötaste bebis faktiskt. Brorsorna är rara och fina.

Det orosmoln som finns kvar är nästa vecka. Det lutar åt att jag ringer in min älskade pappa. Åtminstone några dagar... Jag ringer sen pappis!

Tröstäter

Den där smärtan i ena bröstet i kombination med lite feber verkar ju inte vara något annat än mjölkstockning. Tack för den!

Så jag tröstäter vår klassiker. De tre C:na. Cocacola, center och cheese doodles. Och så ett avsnitt West Wing på det. Kanske kan jag känna mig lite bättre efter det...

Blues

Jag hade ingen tredagarsblues, jag tyckte det var lite konstigt. Men idag en vecka senare verkar den ha kommit hit. Brösten spränger och värker, det mesta känns trist och hopplöst, Mini är ful och brorsorna irriterande och och ocharmiga. Jag är bitter. Kärleken är den ende som inte missbehagar mig just nu. Och jag har inte gråtit heller, vilket jag väl borde göra snart, det känns förvisso mer troligt att någon får sig en rejäl avhyvling.

Jaha. Det var väl allt för idag. Tanken på nästa vecka när Kärleken jobbar 10-18.30 ger mig fetångest. Men det ska jag gnälla mer om någon annan gång.

Suck!

Bra saker!

Mini och brorsorna har alla sovit i sina sängar i natt. Mamman känner sig nöjd och glad.

Mini har gått upp 500 gram på en vecka. Hur ska det sluta? Jag ser ett ypperligt tillfälle att få hjälp att bli av med extrakilona!

Snuffis!

Men det är klart. Så här på dagen när han ligger och sover så sött och det inte längre känns som om jag ska gå sönder av trötthet. Då är så långt från ett monster som man kan vara. Då är han ju alldeles alldeles underbar!

Frankensteins monster

Mini förvandlas till ett bröstsugande monster på nätterna. Då duger det bara att ligga tätt intill, ta några klunkar och somnar så fint. Lägger den desperat trötta mamman ner Mini, vaknar han och skriker över den grymma behandlingen. Efter att ha suttit och sovit halva nätterna i en vecka nu, börjar mitt tålamod ta slut och min nacke ömma. Nu är det liggamning som gäller framöver, även om det känns som att jag riskerar att dränka Mini under mina juver.

Det nya livet

Livet som trebarnsförälder är hittills underbart. Mini är underbar och hans storebrorsor är underbara.

Det mesta känns bra och stabilt.

Om det inte vore för alla dessa hormoner som spökar. Så fort Mini börjar suga, så får jag en minidepp som sitter i första halvan av amningen. Tungt.

Ikväll ska jag jobba på att vara en fin förälder till alla tre och tänker därför ta läggningen av mina äldsta älsklingar. Det blir mysigt. Jag hoppas att mitt tålamod är på topp då.

Tackar tackar!

Från världens bästa Kärlek!

Som nybliven trebarnsmor fick jag detta fantastiska halsband av Efva Attling från min älskade make. Han säger att det symboliserar våra tre barn. Stor, liten och mittemellan. Jag känner mig oerhört lyckligt lottad över barnen, Kärleken och så halsbandet såklart!

Mini

Mini är här <3

Med nerverna utanpå

Det verkar inte vara lätt att vara åtta år och vänta på ett syskon. Helt begripligt såklart. Som att vänta på tomten eller något okänt och inte vet exakt när set kommer hända. Jag förstår att det är påfrestande, det tycker vi alla. Men snart får jag ett psykbryt på Gosegrisen om han inte lugnar ner sig lite. Antingen är han hysteriskt glad, hysteriskt sur, hysteriskt ledsen, hysteriskt arg eller hysteriskt frustrerad. För tillfället är han bara lugn när sover.

Stackars barn, stackars föräldrar!

En känsla.

Kärleken säger att han känner på sig att det kommer igång ikväll. Jag önskar att jag också kände det på mig, men för tillfället är det bara trött, lite illamående med en lätt huvudvärk, det enda jag känner. Inget annat. Tjo hopp!

Sur som ättika

Låg vaken säkert två timmar tidigt tidigt på morgonen idag. Lyckades till slut somna om men vaknade på förbannat dåligt humör. Drar iväg till mödravården nu och hoppas att humöret är bättre när jag kommer tillbaks!

Bu börjar det bli så där jobbigt...

...att bara för att man inte svarat i telefon, bloggat eller spelat wordfeud på några dagar eller timmar så tror folk (föräldrar) att vi föder barn. Här föds inga barn än så länge. Idag hänger vi på stranden och jag planerar god grill ikväll!

Inga barn födda än...

I väntan på nästa familjemedlem så fixar vi och donar och har det gött. Lägenheten börjar se riktigt trevlig och ren ut. I eftermiddag passar vi på att gå på bio med barnen och ja vi bara njuter.