Sjukstuga!

Det är ju himla tur att vi ska bo i grannarnas (mammas och pappas grannar) hus i jul. För hela familjen förutom Kärleken är gött förkylda och Mini och Mellan har feber. Det kanske blir en lugn tågresa i kväll...

Jorå!

Har sprungit 9,5 km på löpband hittills den här veckan! Känns gör bra! Göteborgsvarvet here I come, typ!

Hallå igen!

Semesterresan var helt fantastisk och precis vad hela familjen behövde. Det var första gången jag reste med all inclusive och jag vet att det är dåligt för de lokala näringsidkarna men jösses vad smidigt det bar när man reser ned tre barn!













Nu är vi hemma och dundernjuter av att vara föräldralediga båda två ända till mitten av januari. Så underbart skönt att kunna slappna av och veta att det är länge kvar av vår ledighet. Vi fixar och donar och julplanerar och myser med våra fantastiska barn!

Läget.

Vi är fortfarande friska. Peppar peppar. Men än har jag inte slappnat av. Faran är ju inte över än, tyvärr.

I övrigt så är jag på ett ganska dåligt humör och det är ju trist. Antar att det är oron att bli sjuk som förstör glädjen över att vi ska åka. Och har jag inte lite magknip? Och mår jag inte lite illa ändå? Magkatarr och väntan på en eventuell kräksjuka är en ganska stressig kombination!

Status kl 15.30

Sista kräkningen efter mat/dryckintag skedde för 32,5 timmar sedan. Ingen annan är drabbad än och jag vet inte om jag ska börja tro att vi andra har klarat oss eller oroa mig för att vi kommer få det på lördag eller söndag så att resan verkligen hotas...

Annars har vi det mysigt och städar och adväntspyntar och packar och donar.

Jaha ja...

Här går jag omkring och väntar på att bli magsjuk jag också, eller att Kärleken eller Mellan ska börja kräkas. Jag hoppas verkligen att Mini klarar sig!

Stor har i alla fall inte kräkts sedan tidigt i morse och har fått i sig några isglassar, smörgåsrån och lite vätska utan att få upp det igen.

Roligare kunde vi ju haft det!

Ja herre jösses, är det inte det ena som hotar vår resa så är det andra. Spännande är det, men jag vet inte om jag behöver mer spänning och stress i livet just nu...

Adjö till vidare, nästa gång vi hörs kanske jag ligger på toagolvet med huvudet i porslinsstolen!

Skit också # 2

Stackarn har kräkts hela natten och hoppet om att kunna komma iväg på måndag sjunker en gnutta ...

Skit också!

Nu kräktes Stor.

Nu håller vi tummarna för att vi andra håller oss friska istället och att det bara var något dåligt han ätit...

Oh no!???

Ångesten som uppstår när Stor säger att han har ont i magen och mår lite illa...

Om det skulle vara kräksjuka kunde nog tajmingen vara sämre!

Nu håller vi tummarna på att det bara var trötthet och inget annat!

Lättad!

Drar åter igen en lättnadens suck när räkningarna betalats. Det kanske kan bli en skaplig jul i alla fall. Januari kan däremot bli kärv innan jag fått mitt CSN, men det är ett senare problem...

Blir vansinnig.

Jag fattar inte vad det är som går fel i princip varenda jävla kväll när vi lägger barnen. Det verkar inte spela någon son helst roll om vi börjar i god tid eller är sent ute. Om vi läser sagor eller inte. Om vi är stränga eller snälla. Om de får sova i vår säng eller i sina egna. Hur vi än gör slutar det oftast med att någon förälder får ett psykbryt på deras krångel, tjat eller bråk dem emellan.

Som grädde på moset gråter oftast Mini förtvivlat utanför om jag lägger barnen. På kvällen duger nämligen bara hans mamma. Jag undrar vad grannarna tror när de hör kalabaliken och skriken härifrån mellan åtta och nio varje kväll...

Skit vad jag är trött på det här. Någonting måste göras.

Får jag lov att presentera:

Stor, Mellan och Mini. Mina barn!

De har fått nya namn här på bloggen, lite mer up to date.

Om en vecka!

Om exakt en vecka är vi förhoppningsvis uppe i luften och på väg. Denna resa bör alltså börja planeras typ igår. Dagen ägnas därför till att göra packlista och att-göra-lista!

Förbannade läggningar.

Är otroligt glad att det inte är jag som har läggningen ikväll. Det är förvisso inte superroligt att sitta utanförvoch lyssna på bråket och de hysteriska (kanske överströtta?) och trotsiga ungarna heller...

Herre Gud vad ofta läggningarna i den hör familjen ballar ur...

Fredagsmys.

I föräldrahemmet. Igen. Drack en liten 33 cl burk Astrakan. Blev full. Måste sova!

Kommer ni ihåg hyllan från helvetet?

Hittar tyvärr inte förebilden men den finns i något blogginlägg från i våras. Så här skaplig ser hyllan ut nu.




Haha. Tar bilden och inser när jag ser den att den förvisso inte är bokhyllan från helvetet för mig längre, men att den gott och väl fortfarande skulle kunna vara det för någon annan. Någon med andra måttstockar...

Gottsugen!

Så! Nu har vi varit nyttiga varje kväll sedan i måndags. Två kvällar med andra ord. Nu börjar det alltså suga i gottetarmen igen. Det är inte lätt när det när det är svårt.

Tisdag

Idag är en bättre dag och mamma har fått komma hem igen. Skönt.

Måndag

Usch vad jobbigt det är att komma hem igen efter en helg med mamma. Det är såklart skönt att vara hemma med alla mina barn och kärleken igen, men jag vill ju bara åka tillbaka.
Vilken tur att vi åker dit alla fem på fredag igen.

Min pappa!

Min underbara älskade pappa som sliter häcken av sig just nu. Som "jobbar" deltid som vårdbiträde. Som är en kärleksfull make. Som är husägare. Som är min och mina bröders bästa pappa. Som är van att bjuda på lyxmat varje gång hans barn behagar besöka föräldrahemmet. Denna underbara pappa ursäktade sig lite med att det "bara" blir pannbiff med stekt lök till middag på lördag.
Jösses! Det är verkligen INGEN som förväntar sig att han ska orka eller vilja stå vid spisen en hel helg när någon av oss kommer dit i princip varje helg nu för tiden. Jösses! Det räcker med mackor eller en påse fryst pytt i panna. Jösses! Möjligtvis kunde man vänta sig att vi barn lastar av honom och lagar middag istället. Jösses!
Dessutom är ju pannbiff med stekt lök supergott och lyxigt nog!
Puss till dig pappa, du är bäst!

Update:
Här kommer ett axplock av vad vi blivit bjudna på under hösten:
Oxsvansragu

Älgfärslimpa med palaternackemos, gräddsås och rårörda lingon

Någon form av nötstek med rödvinsreduktion och potatis- och palaternackemos.

Det har varit väldigt gott, men absolut inte förväntat!

Den här berg- och dalbanan!

Det börjar bli riktigt påfrestande att åka i den. Å andra sidan sitter jag ju helst kvar för jag orkar inte ens tänka på hur det kommer bli när den stannat...

Suckar bara. Bara suckar.

Uuuuuh va gött!

Medan jag åt väldigt många olika rätter under fem timmar i lördags kväll åt Mini inte en enda! Så kan det gå, det gick visst bra i alla fall och jäklar vad gott och trevligt jag hade det!

En scen ur mitt liv: helt hysteriskt!

Mamman (alltså jag) står och prövar alla kläder som finns i garderoben som möjligtvis skulle passa min något för stora kroppshydda och samtidigt vara respektabelt nog att ha på sig på lyxkrog.

Samtidigt sitter kärleken och försöker sammanställa olika bakterier i ett excellark.

Samtidigt retar barnen gallfeber på varandra i sitt rum.

Samtidigt som jag inser att jag hellre ser lite rund ut men åtminstone är fint klädd än lyckas dölja bilringarna och se vardagstrist ut inser jag också att det enda jag kan ha till min fina klänning är mina bruna doc Martens.

Samtidigt inser gullebullen att han vill gå till en kompis.

Samtidigt prövar jag mitt vackra halsband som jag fick när Mini föddes.

Samtidigt som jag är ordentligt uppklädd och ordentligt fast i fodralliknande klänning vaknar Mini hysteriskt hungrig.

Samtidigt som jag försöker ta mig ur alla kläder och smycken för att hålla dem rena och hela till kvällen hotar gullebullen med att han ska hugga huvudet av någon om han inte får gå till en kompis.

Samtidigt som jag får ett hysteriskt utbrott (halvt fast i min klänning) över det fruktansvärda hotet tycker Mini att det är dags att bli lika hysterisk han.

Samtidigt som kärleken försöker tala allvar med gullebullen om hur han uttrycker sig försöker Gosegrisen trösta mig och Mini på samma gång genom att bära Mini och erbjuda mig godis.

Plötsligt upptäcker jag att jag är ur mina kläder, har mina vanliga på mig igen, är ensam hemma med Mini som förvisso fortfarande är vansinnig men åtminstone har sin mammas fulla uppmärksamhet.

Hur gick det till? Jag måste fått någon slags black out mitt i allt och inte märkt att kärleken löst kaoset på något smidigt sätt.

Ibland är livet minst sagt hysteriskt.

Bloggar jag läser! (Och om risker i köket)

Mina bloggande vänner måste ha schema och struktur, annars finns det en potentiell risk att Obama får en hjärtinfarkt eller calpfyloblablabla när han broderar kökshanddukar att klä ut sig i till Haloween!

(Vad har vi då lärt oss av detta? Jo blogga aldrig samtidigt som du lagar mat, det finns en stor risk att du glömmer bort oljan i stekpannan, tror det bara var sekunder från en katastrof här i köket! Nu kanske pannan har svalnat tillräckligt för att kunna lägga i köttfärsen...)

Förtydligande

Det är absolut inte Kärlekens fel att Mini inte vill låta sig tröstas av honom!

Hmm

Hur ska det gå? Jag har bett brorsan ringa den där lyxkrogen och fråga om man får ha med en fyramånaders flaskvägrande bebis dit! Det kanske blir nödlösningen för som det har varit den här veckan funkar det ju bara inte. Jag har inte fått lägga färdigt de äldsta sönerna en enda gång för att Mini har varit så väldigt vansinnig när pappan inte lyckats söva honom eller ge honom mat. Varje gång har jag fått gå ut och ta över. Vi får väl se hur det blir detta!

Om mjölk och löpning!

Jag springer igen! Ja eller springer och springer, jag lunkar kanske mest. Det känns hur som helst väldigt skönt och jag hoppas att jag behåller min motivation att fortsätta! Det hägrar ju ändå ett göteborgsvarv i maj!

Men nu till mjölken! På lördag ska jag till en av stans finaste krogar och fira med mina bröder, min far och min svägerska. Mini ska inte följa med, så kärleken har i en veckas tid tränat honom på att få ersättning ur nappflaska utan något annat resultat än en ganska sur och förolämpad Mini. (Mini och Mini förresten, ungen vägde 8270 gram på sin fyramånaders kontroll!).
Så nu ska vi pröva med utpumpad mjölk på flaska istället, eftersom min glupske Mini äter en del har jag bara lyckats få ut 20 ml under dagen och ändå har han gnällt en hel del över att jag stulit hans mat.

Så nu är frågan, ska vi träna på denna lilla mängd eller spara den i frysen så att han blir ordentligt mätt på lördag? Om jag bara lyckas få ut 20 ml per dag får det nog bli det senare...

Åter i hemmet.

Nu är vi hemma hos oss själva igen. Det är ganska skönt och vi har påbörjat en rejäl städning och utrensning i barnens rum.

Men samtidigt finns det ingenstans jag hellre vill vara än hemma hos mina föräldrar. Det kändes så sorgligt att åka.

Vi har semester!

Kärleken är ledig hela denna vecka, vi är hos mina föräldrar och har det fantastiskt bra. Min mamma är piggare än hon varit på länge och det ger sådan energi så det är svårt att förklara. Det ger helt enkelt ett andrum en paus som är så befriande att livet känns väldigt lätt just nu. Ett exempel på hur lätt det är och på hur bra jag mår är hur jag hanterade min mellansons tre otroligt hysteriska utbrott igår. Jag var hur cool som helst och höjde inte rösten mer än en gång, trots att det i princip var konstant skrik i en timme från hans sida. Jag var bestämd men förstående. Jag var fasen bäst. Tänk om jag alltid kunde ha ett sådant tålamod, vad skönt det skulle vara!

Njuter ännu mer!

Njuter av tre sovande barn och egentid med mamma. Njuter av livet och alla viktiga som finns och lever.

Njuter.

Tänk vilken glädje man kan se i det lilla! Betalade våra räkningar i morse och det ländes så himla bra. Tänk att vi kunde lägga undan pengar till resan och till CSN trots att vi åkt bort flera helger, har hyrt en dyr stor bil en helg och ska åka tåg hela familjen under lovet. Tänk att vi kunde göra det trots att Kärleken var hemma och var sjuk en hel vecka och trots att vissa räkningar chockade mig! En underbar känsla måste jag säga.

Den underbara känslan fortsatte när jag tog mig an gårdagens disk som ingen av oss orkade ta igår. Vi har ju en diskmaskin! Jag kan inte förklara hur lycklig jag är över den. Tack så hemskt mycket älskade mamma och pappa! I morgon ses vi och jag är inte förkyld utan mår tip top!

Problemet med en bra man...

Min mans goda hembakta bröd gör det lite svårt att hålla sig borta från vetemjöl ibland... Som lunch äter jag däremot korv stroganoff med kokta grönsaker, för att kompensera att jag råkade äta två rejäla mackor till förmiddagskaffet! Det funkar.

Mys.

Idag får Gosegrisen vara hemma från skolan. Han har tjatat hela veckan om att han vill vara hemma och har sagt att han är trött och har ont i huvudet. Jag har väl inte riktigt trott på honom, men idag bestämde jag mig för att lyssna. Han får vara hemma med villkoret att han går till skolan i morgon och att han verkligen vilar idag. Så vi är hemma och ser på film och myser i soffan. Och självklart kan även barn känna sig trötta och slitna (utan att vara sjuk med feber) och behöva en paus.

En bra man!

Min man bakar bröd. Jag får smaka. Han är en bra man!

Det är tungt idag, eller åtminstone just nu!

Mitt lyckopiller Mini sover. De två andra pillerna är på skola och dagis. Då kan det hända att sorgen kommer över mig. Det är på sätt och vis skönt för jag kan ibland känna mig frustrerad över att jag går runt här hemma som en kontrollerad robot. En robot som tänker väldigt mycket på hela situationen men som inte lyckas koppla sina känslor till tankarna. Just nu är jag ingen robot, det är såklart skitjobbigt men ändå väldigt skönt. Det är skönt att få gråta lite ibland som min kloka mormor sa i söndags.

Hej livet!

Hej Livet!
Det är rätt så mycket just nu. Det är väldigt mycket vardag och väldigt mycket löv i hallen. Jag orkar inte sopa upp dem, det är barnvagnen som tar med dem in. Det är så många ouppackade väskor, jag orkar inte packa upp dem heller, vi åker ju iväg snart igen...

Jag längtar så till solresan och oroar mig så mycket för att den inte ska kunna bli av. Funderar på om vi var lite väl ivriga med att boka. Men å andra sidan så kan vi ju inte gå här och vänta på att livet ska hända när det pågår nu.

Igår var jag så glad efter ett energigivande samtal med min fina mamma. Jag gick runt och gnolade och sjöng och hade tålamod med barnen och lagade en riktigt god middag.

Idag känns det lite trögare. Upp och ner, ner och upp!

Jag längtar så efter mina föräldrar och jag längtar så till solen. Tänk att få sitta i solen och se sina barn lyckligt sprattla i en pool och göra sig av med sina mängder med energi! Det ska bli fint. Måtte vi verkligen kunna åka!

Mitt favoritställe!

Ikväll bär det iväg med goda vänner till en av mina favoritplatser i världen. Jag har hört talas om några goda kakor som ligger där i frysen och väntar på oss. Jag har tänkt på dessa kakor hela veckan faktiskt (lite sötsugen kanske?). Tack K!

Vädret verkar bli dåligt, men vad gör det när vi ska äta gott, bada varmt och spela sällskapsspel hela helgen. Längtar så!

Men man måste ju få göra undantag...

Svårt att undvika pasta när Gosegrisen på eget initiativ har bett att få laga middag helt själv till hela familjen. Bjuder han på pastasallad får man snällt tacka och ta emot, njuta av god mat och känna sig stolt över sin son som börjar bli stor nu!

Citerar alanis morrisette

"Well, life has a funny way of sneaking up on you
When you think everything's okay and everything's going right"

Så är det ibland, jag lunkar runt i vardagen och "glömmer bort" mammas jävla cancer. Sen dyker det upp igen och det gör lika ont varenda gång. Skit också!

En fråga av vikt

Jag ordvitsade lite där i rubriken. Ha ha ha.

Jo, väger idag 84 kilo på morgonen. (Lika mycket som jag gjorde på vår semester i Tunisien, jag trodde att jag vägde 80 då men när jag köpte en ny våg ett halvår senare visade det sig att den gamla vågen var hela fyra kilo för snäll i sin vägning...)

Det är 6 veckor och 6 dagar kvar tills vi far till ett land där det vore skönt att gå i bikini. Det vore också skönt att känna sig lite snygg i bikini. Så jag tänkte att jag ska satsa lite viljestyrka på att gå ner ca fyra kilo till semestern. Med tanke på att jag ammar så borde det vara möjligt. Det vore även bra för semesterkassan om jag skärper till mig lite på godisfronten.

Så min plan är att sluta äta pasta och vetemjöl och komma igång med träningen igen. Därför borde jag sluta sova middag när jag egentligen inte är trött utan komma ut och röra på mig istället. Kan tänka mig att jag blir pigg av det också!

Om sömn

Det sköna med att ta en förmiddagslur är att det är så skönt och lyxigt att passa på att sova när omständigheterna tillåter det. Det trista kan vara att man vaknar vid elva och inser att det bara är ett par timmar kvar tills storebrorsorna kommer hem, en halv dag med egentid har liksom försvunnit. Men idag var det värt det. I morgon hoppas jag att jag orkar prioritera en promenad istället...

En fin helg trots vädret!

Har spenderat helgen hos goda vänner som bor nära havet. I fantasin skulle vi ha strålande och värmande höstväder och vi skulle sitta ute och dricka kaffe i solen medan barnen lekte i trädgården. Så blev det inte riktigt. Några tappra av oss vågade oss ut men vände snart hemåt, det var svinkallt. Vi fick umgås och äta god mat inomhus och stå ut med mina små vildgrisars sprattel i benen när de fot runt i det stooora vardagsrummet för att bli av med sin överskottsenergi. Mycket trevligt och gott ändå. Nästa gång hoppas vi på bättre väder eller att vi kommer ihåg att ett besök på leklandet vore lämpligt i tid, innan det stängt.

Tänkte städa barnens rum, men vart ska jag börja?

På skrivbordet kanske?




Eller under och runt skrivbordet?




Eller i det här hörnet?




Bilmattan är synlig åtminstone!

Något att se fram emot

Vi har bokat en resa till solen. Tänkte kickstarta igång december och Kärlekens föräldraledighet. Fy 17 vad gött!

Sömn.

Mini har sovit två hela nätter i rad. Fantastiskt. Vågar man hoppas på en trend?

Min valp!

Började sjunga den där sången om valpen som tycker om att ha skoj. Som man får ha tålamod med. Ojojoj. Och om en strumpa är försvunnen, så har valpen den i munnen osv.

Insåg samtidigt som jag sjöng den att den beskriver min mellanson perfekt. Han är som en vild valp. Nästan alltid glad men alltid vild. Och man får träna sitt tålamod med honom. Ojojoj.

Igår till exempel, smet han upp på en loftgång på andra våningen. Jag ropar på honom och till slut dyker han upp med ett stort leende tuggandes på något. En brödbit som han hittat i loftgången. Jag börjar skälla och predika om hur äckligt och farligt det kan vara att äta saker man hittat på marken. Samtidigt som han lyssnar (eller inte lyssnar på utskällningen) börjar han hoppas upp mot staketet där uppe på andra våningen, försöker komma upp med magen på staketet för att kunna balansera som en gungbräda 3-4 meter över stengolvet. Vips får jag byta predikningsområde. Att skälla om att äta gammalt bröd känns futtigt i jämförelse. Som tur är hann han aldrig komma upp på staketet men jag tvivlar inte en sekund på att han skulle kunna lyckas med det.

Ja herre Gud. Man ska inte bara ha tålamod med min valp, man ska ha nerver av stål också.

En liten sats men alldeles lagom

Pigg och glad.

Känner mig rätt så pigg och glad idag. Tänkte städa och bygga duplohus med Gullebullen. Mitt hemliga mål är att orka baka kanelbullar idag. Men det tänker jag inte nämna för någon. Om det skulle visa sig att orken och tålamodet tryter under dagen...

Tut tut.

Barnen ser sanningen.

I motse vid frukostbordet kom kommentaren som fick hela min värld att skaka, tårarna var inte långt borta. "Du skrattar nästan aldrig längre Mamma!". Det var förstås Gosegrisen som observerat saker som jag inte ens själv har gjort. Men visst har han rätt. Jag som inbillat mig att jag är duktig på att hålla skenet uppe här hemma med barnen, men jag inser nu att bara för att det känns skönt att ha barnen att ägna sig åt är jag ju inte så mycket gladare för det, bara mer distraherad. Åh mina älskade ungar, jag ska försöka skratta mer. Ta mina leenden och förvandla dem till äkta skratt. Jag skulle behöva det.

Njuter

Sitter i soffan och matar Mini och njuter. Inte bara av 15 avklarade högskolepoäng utan även av ljudet från mina barn. När jag sitter bunden till Mini i soffan får storebrorsorna fixa mellanmål själva. Det rasslas i lådor och fixas och donas. Men mysigast är deras samtal med varandra. De avhandlar både det ena och det andra. Tänk vilken lyx att ha en brorsa och hänga med.

Om att gå upp - en stor dag!

Idag går vi upp med vår c-uppsats. Samtidigt som jag börjar känna mig gött nervös inför eftermiddagen har jag knappt tid att tänka på det. Hela dagen är ett logistikpussel. Världens bästa pappa är inkallad för att passa Mini och Gosegrisen under examinationen. Gullebullen har fått lite extra timmar på dagis dagen till ära. Åh vad jag hoppas att jag klockan 15.30 idag kan säga: HEJDÅ UPPSATSEN!

Det gäller att låta bli att fuska...

...när man spelar finns i sjön med en fyraåring!

Vardagsmat

Idag får barnen (och kanske Kärleken) korv stroganof till middag. Själv tänkte jag pröva fyllda paprikor med kikärter, champinjoner och fetaost. Det låter mycket godare, dessutom är det vegetariskt!

Årets bästa citat?

Kärleken lägger barnen och som vanligt kommer det en hel del grubblerier från barnen då.

8-åringen säger från överslafen i våningsängen:

"Jag är släkt med mamma. Men du och mamma är inte släkt"

Kärleken bekräftar detta och det är tyst ett tag, sen hörs det från 4-åringen i nederslafen:

"Jag är tänd med lampa!"

En typisk måndag idag.

Alltså. Blö blö blö.

I natt jag drömde.

I natt drömde jag att jag hade en statusfunktion på min kropp. Den fungerade ungefär som en status på Facebook och gjorde att alla jag mötte såg hur det egentligen stod till med mig. Att de inte bara såg den nyblivna trebarnsmamman som relativt hurtigt vallar sina barn i lekparken.

Statusen gjorde att de även såg den ledsna dottern som har sms-konversationer med sin sjuka mamma om dennes begravning och den trötta och stöttande frun till mannen som sliter sig uttröttad på sitt jobb. 33-åringen som oroar sig rynkig för sin egen hälsa och sin familjs välmående.

Kort sagt en status som gjorde att folk jag mötte kunde se allt jag går igenom samtidigt, så att alla visste och förstod utan att jag något behövde säga. Ibland hade det varit skönt med "NERVVRAK" blinkande i neon på tröjan. Men bara ibland.

Ett stort hjärta

Gosegrisen kom in till oss i natt. Men innan han lämnade sin älskade Tigis ensam i sängen bäddade han in honom ordentligt. Han har ett stort hjärta min son.

Om ett gott tålamod och en moralisk fråga.

Vissa dagar funkar allt. Det blir speciellt roligt när man inte har förväntat sig att det ska bli så. Jag har exempelvis inte haft ett enda utbrott på barnen idag. Det måste vara rekord... Kan det bero på att jag ätit nyttigt kanske, eller på de tre kopparna kaffe? Antagligen har min tupplur på en timme haft en positiv inverkan på tålamodet.

Jag har även fått tummen ur och anmält barnens ärr i ansiktet till försäkringsbolaget. Det var för sent för den äldres ärr men gullebullen kommer inkassera lite pengar för sitt. Sen kom jag ju på att barnen även har en försäkring via skola och förskola och ringde dem med. Där var jag ute i rätt tid för båda barnen, så i morgon ska det fotograferas ärr.

Blir det lite pengar därifrån också tänkte vi lägga dem i en särskild pott och hitta på något roligt för dem. Kanske räcker det till en weekend med barnen. Vad tycker ni, får man göra så eller måste vi sätta in pengarna på barnens egna (icke existerande) konton, så att de får råda över dem själva?

Så jävla arg

I morse bröt Gullebullen ihop när det var dags att gå till förskolan. Det är mycket ovanligt att han gör det. Han studsar ofta iväg glad i hågen. Positivt inställd som vår gullebulle är. I morse var det som sagt inte lika muntert, han gröt förtvivlat men till slut kom vi dit tjugo minuter för sent. Gullebullen var inte ledsen längre men var fortfarande rödögd av gråten.

Jag ursäktar mig till personalen som möter upp och berättar att morgonen inte varit så bra, att Gb varit riktigt ledsen och inte velat gå dit. Då svarar fröken:

JAHA!? (nu får du komma med och mäta dig!)

Vad fan är det för ett jävla svar? Va? Beter man sig så som personal på förskolan. Snacka om att inte se och inte bekräfta. Ungen stod ju bredvid och hörde på och fick veta att hans förtvivlan var inte värt något mer än ett "jaha".

Suck vad jag saknar den gamla personalen.

(men det här gäller bara en av personalen)

Veckan som kommer:

Till veckan kommer jag vara föräldraledig på riktigt. Det vill säga att de dagar gullebullen har barnomsorg ska jag inte skriva någon uppsats. Jag planerar att hålla städat, ta joggingpromenader med vagnen, dricka kaffe och vila lite. Det lär behövas för kärleken har värsta arbetsskiftet vilket innebär att han är borta mellan 8.30 till 18.30 varje dag.

Eftersvettas

Sitter i soffan och matar hungrig bebis efter årets första träningspass.

Lite hjälp i starten

Meningen är att det här kaffet ska få mig att sätta igång med vikning av tvätt, städande och att planera maten för resten av veckan. Det kan kanske funka. Men just nu hör jag Mini ligga och jollra i sängen, jag får väl låta mig störas av den lilla godingen lite först.

Ingen återvändo.

Idag skickade vi in vår uppsats till urkund. Så nu FÅR vi inte pilla i den mer. Underbart. Då är det bara examination och opponering kvar. Så fram till den 20 är jag faktiskt föräldraledig. Gött!

Livet som förälder

Har gömt mig inne på toan (ja gömt och gömt, jag uträttar lite också). Utanför står ena sonen och skäller för att vi har äckligt bröd hemma samtidigt som den andra sonen bryter sig in för att hämta vatten och byta sina nerspilda kläder. Här är man inte ifred någonstans!

Klappar mig själv på axeln

Motstod frestelsen att köpa ostbågar. Te, frukt och lite ost är också lyx.

Idag är en stor dag

Mini vände sig från mage till rygg för första gången och vi har skickat in c-uppsatsen till vår handledare för sista gången. Helgen kommer ägnad åt finputs och på måndag ska den lämnas in. Spännande.

Tut tuuuuiuut!

OBS! Ett positivt inlägg!

Idag är jag full av energi. Känner mig pigg och har städat och dammsugit hela lägenheten. Jag älskar såna dagar!

Borde jag vara stolt nu?

Familjen Ojsan som vi kanske borde kalla oss upptäckte idag en regel hos försäkringskassan som kunde satt oss riktigt på pottkanten nästa vår. Men men. Vi upptäckte missförståndet nästan i tid så katastrofen ska förhoppningsvis utebli. Men lite trötta på motgångar är vi nu. Och min vana trogen kände jag att vi förtjänade att tröstäta.

Och vad sitter jag och tröstäter på nu. Jo, en morot! Borde jag vara stolt nu?

Känner mig normalstor igen. Om än lite överviktig...

Känner mig liten, pytteliten.

Hoppas, hoppas!

Äldsta sonen skickad till skolan. De två yngsta sover än. Kanske, kanske får jag äta frukost i lugn och ro.

Bästa trösten och medicinen!

Att gosa med och njuta av mina underbara barn.

Åker känslomässig berg- och dalbana. Tut tut!

Stor

Idag började min stora älskade Gosegris 2:an. Vilken stor unge. Jag är så stolt. Jag är inte där med honom. Men det kommer jag vara andra dagar. I morgon kommer jag hem igen.

Upp och ner och ner

Det är rätt så tungt just nu. Hälften av tiden ägnas åt någon form av förnekelse eller åtminstone "locket på". Resten av tiden ägnas åt det viktigaste; barn, man, mamma, pappa och syskon! Samt alla andra viktiga i mitt liv så klart. I morgon åker mini och jag till hemstaden. Det blir fint och skönt.

Tog en lång svettig promenad

Dilemma

Ska jag öppna min halvflaska rödvin eller ska jag nöja mig med campari o tonic?

Suck

Jag äter nyttigt. Igår och idag har jag skött mig ypperligt. Men. Det finns dagar då man verkligen förtjänar att tröstäta. Idag är en sådan dag. En dag tyngre än många andra. Fy fasen och kiss och bajs. Vilken tur att jag har tre underbara barn och en underbar familj och att vi umgåtts ordentligt de sista veckorna.

Ikväll tröstäter jag.

I morgon går jag vidare, blir nyttig igen och ska vara tacksam över vad jag har och vad jag haft och vad jag kommer att ha!

Vardagsrealism

Gullebullen (spontant, vilket är mycket ovanligt):

Mamma, jag äääälskar dig!

Alldeles lycklig slänger jag mig över honom och pussar och kramar honom varpå han säger:

Mamma, det luktar fiiiis om dig!

Skyndar mig

De två äldsta är hos kompisar och Mini sover. Måste hinna njuta av en kaffe i lugnet innan det är för sent.

En stor skillnad (peppar, peppar)

Nu har kärleken börjat jobba igen och jag hade inte ens ångest igår kväll. Tänk vad ytterligare tre veckors vana som trebarns förälder kan göra med självförtroendet. Det ska nog gå bra det här!

Rensar skåpen!

Om jag nu ska börja bli nyttig i morgon är det ju viktigt att det inte finns en massa godsaker hemma. Så jag äter helt enkelt upp det. Men bara för att göra mig själv en tjänst.

Saknar min kropp

Kom hem (från två veckors svullnande med god mat och dryck och onyttigheter) och väger mig. Inte kul. Jag har alltså lyckats gå upp en massa. Blö. Så nu tänker jag köra diet a la sunt förnuft i augusti och börja viktväkta igen i september. Jag längtar så efter att komma i mina fina snygga smalkläder igen!

Inviger världens bästa födelsedagspresent!

Tack till världens bästa föräldrar!

Semester

Jag har semester. Det är hysteriskt men fint och skönt. Jag gillar ju verkligen min hysteriska familj!

Sammanfattar dagen:

- Morgonen lugn. Barnen får spela dataspel trots att det är spelfri dag.

- Förmiddagen innehöll ett stycke borttappad 4-åring, som turligt nog upphittades 20 låååånga minuter senare av vänlig okänd granne. Samma fyraåring rymde strax efter upphittandet därför att jag vägrade åka till stan och köpa en ny leksak till honom. Kutandes mitt allra snabbaste med ett stadigt grepp om varje mjölktyngt bröst hann jag dock ifatt honom och bar ursinnigt hem honom hängandes över min axel.

- efter en halvtimme blev vi sams och vi åt en fin lunch ihop alla tre och jag hann även diska all disk. Mini sov sig igenom hela dramat och vaknade inte ens när brandlarmet helt oprovocerat gick igång ovanför hans huvud.

- Stärkt av att ha överlevt förmiddagen beslöt jag mig för att städa upp på vår kaotiska uteplats. Det gjorde jag också!

- Gosegrisen får ett helvetesutbrott över att han inte kommet vidare i sitt dataspel och lägger skulden på mig eftersom jag inte lyckas hitta en "walkthrough" av banan på youtube. Jag får ett psykbryt tillbaka och konfiskerar hans DS. Det gråts i en halvtimme och han hinner rymma minst två gånger under tiden.

- En timme senare låg lugnet igen och vi köpte glass.

- Sen dess har tiden ägnats åt att överleva och att grilla med grannarna som hjälpt mig fantastiskt bra med barnen.

Nu är Kärleken hemma och vi är alla fullkomligt färdiga.

GIV MIG STYRKA!

Citerar Mr Darcy

"I shall conquer this, I shall!"

Vardag

Idag är första dagen jag är ensam hemma med barnen. Pappa åkte hem igår kväll. Jag mjukstartar ändå med en Gosegrise som sovit över hos kompis i natt och i eftermiddag spenderar tiden hos en annan kompis. Som en bonus blir han dessutom tillbakalämnad från övernattningen av kompis förälder och i eftermiddag blir han både hämtad och lämnad av den andra kompisens föräldrar. Det kan nig gå bra det här!

Peppar peppar...

Har blivit bönhörd.

Nu väntar jag bara på leveransen!

Den kloke!

Ibland eller snarare för det mesta när jag ammar Mini, och någon av hans brorsor kommer för att gosa, kan jag bli lite hysterisk. För det mesta är det min äldsta underbaring som inte kan hålla sig borta från sin älskade bror och sin mjuka mamma. Tyvärr så har jag vissa problem med detta, just under pågående amning alltså. Jag får panik, känner mig oerhört trängd av all närhet och får lätt ett utbrott och ber det äldre barnet lämna mig ifred.

Härom dagen fick jag dåligt samvete över mina okontrollerade utbrott och försökte förklara hur det kändes och drog till med något om HORMONER, men lyckades inte så bra utan utbrast:

"Jag vet faktiskt inte varför det blir så"

Då svarade min älskade genomkloka 8-åring:

"Jag vet varför det blir så! Det är för mycket KÄNSLOR helt enkelt!"

Huvudet på spiken och hatten av.

Det är inte mig det är synd om!

Herregud! Här har jag gått omkring och tyckt synd om mig själv eftersom Kärleken jobbar den här veckan. Men inte sjutton är det mig det är synd om. Det är ju Kärleken det är synd om. Tänk att behöva lämna sin fru, sin nyfödde son och två underbara äldre söner för att åka och jobba varje dag! Det hade då jag verkligen inte velat göra. Inte redan efter två veckor. Inte när alla andra är lediga och har semester. Inte någon gång, faktiskt.

Kär.

Jag är så kär i den där lilla Mini-människan och hans fina brorsor, så hjärtat värker.

Rekord i halvfabrikat!

Jag var och veckohandlade inför veckans utmaning. Menyn består till 70 procent av färdigproducerad mat. Vi kan stoltsera ned läckerheter som pajer från Felix, oxpytt och risgrynsgröt i korv. Färdiglagade plättar, frysta köttbullar och potatisbullar. Jag ska ändå klara av att laga två måltider per dag utan stöttning från Kärleken.

Sen insåg jag att min fina pappa faktiskt kommer vara här måndag till onsdagkväll, och då borde det ju gå att laga lite mer avancerad mat. De dagarna får det bli pastasallad, tonfisksallad och korv stroganoff.

Här ska minsann festas på godsaker!

Idag. En bra dag.

Idag är vi pigga. Idag skiner solen. Idag är vi ute mycket. Idag grillar vi korv till lunch. Idag grillar vi lax och grönsaker till middag. Idag passar vi på.

Ny dag!

Vaknar till en ny bättre dag. Är feberfri och det gör inte lika ont längre. Mini är såklart supersöt, världens sötaste bebis faktiskt. Brorsorna är rara och fina.

Det orosmoln som finns kvar är nästa vecka. Det lutar åt att jag ringer in min älskade pappa. Åtminstone några dagar... Jag ringer sen pappis!

Tröstäter

Den där smärtan i ena bröstet i kombination med lite feber verkar ju inte vara något annat än mjölkstockning. Tack för den!

Så jag tröstäter vår klassiker. De tre C:na. Cocacola, center och cheese doodles. Och så ett avsnitt West Wing på det. Kanske kan jag känna mig lite bättre efter det...

Blues

Jag hade ingen tredagarsblues, jag tyckte det var lite konstigt. Men idag en vecka senare verkar den ha kommit hit. Brösten spränger och värker, det mesta känns trist och hopplöst, Mini är ful och brorsorna irriterande och och ocharmiga. Jag är bitter. Kärleken är den ende som inte missbehagar mig just nu. Och jag har inte gråtit heller, vilket jag väl borde göra snart, det känns förvisso mer troligt att någon får sig en rejäl avhyvling.

Jaha. Det var väl allt för idag. Tanken på nästa vecka när Kärleken jobbar 10-18.30 ger mig fetångest. Men det ska jag gnälla mer om någon annan gång.

Suck!

Bra saker!

Mini och brorsorna har alla sovit i sina sängar i natt. Mamman känner sig nöjd och glad.

Mini har gått upp 500 gram på en vecka. Hur ska det sluta? Jag ser ett ypperligt tillfälle att få hjälp att bli av med extrakilona!

Snuffis!

Men det är klart. Så här på dagen när han ligger och sover så sött och det inte längre känns som om jag ska gå sönder av trötthet. Då är så långt från ett monster som man kan vara. Då är han ju alldeles alldeles underbar!

Frankensteins monster

Mini förvandlas till ett bröstsugande monster på nätterna. Då duger det bara att ligga tätt intill, ta några klunkar och somnar så fint. Lägger den desperat trötta mamman ner Mini, vaknar han och skriker över den grymma behandlingen. Efter att ha suttit och sovit halva nätterna i en vecka nu, börjar mitt tålamod ta slut och min nacke ömma. Nu är det liggamning som gäller framöver, även om det känns som att jag riskerar att dränka Mini under mina juver.

Det nya livet

Livet som trebarnsförälder är hittills underbart. Mini är underbar och hans storebrorsor är underbara.

Det mesta känns bra och stabilt.

Om det inte vore för alla dessa hormoner som spökar. Så fort Mini börjar suga, så får jag en minidepp som sitter i första halvan av amningen. Tungt.

Ikväll ska jag jobba på att vara en fin förälder till alla tre och tänker därför ta läggningen av mina äldsta älsklingar. Det blir mysigt. Jag hoppas att mitt tålamod är på topp då.

Tackar tackar!

Från världens bästa Kärlek!

Som nybliven trebarnsmor fick jag detta fantastiska halsband av Efva Attling från min älskade make. Han säger att det symboliserar våra tre barn. Stor, liten och mittemellan. Jag känner mig oerhört lyckligt lottad över barnen, Kärleken och så halsbandet såklart!

Mini

Mini är här <3

Med nerverna utanpå

Det verkar inte vara lätt att vara åtta år och vänta på ett syskon. Helt begripligt såklart. Som att vänta på tomten eller något okänt och inte vet exakt när set kommer hända. Jag förstår att det är påfrestande, det tycker vi alla. Men snart får jag ett psykbryt på Gosegrisen om han inte lugnar ner sig lite. Antingen är han hysteriskt glad, hysteriskt sur, hysteriskt ledsen, hysteriskt arg eller hysteriskt frustrerad. För tillfället är han bara lugn när sover.

Stackars barn, stackars föräldrar!

En känsla.

Kärleken säger att han känner på sig att det kommer igång ikväll. Jag önskar att jag också kände det på mig, men för tillfället är det bara trött, lite illamående med en lätt huvudvärk, det enda jag känner. Inget annat. Tjo hopp!

Sur som ättika

Låg vaken säkert två timmar tidigt tidigt på morgonen idag. Lyckades till slut somna om men vaknade på förbannat dåligt humör. Drar iväg till mödravården nu och hoppas att humöret är bättre när jag kommer tillbaks!

Bu börjar det bli så där jobbigt...

...att bara för att man inte svarat i telefon, bloggat eller spelat wordfeud på några dagar eller timmar så tror folk (föräldrar) att vi föder barn. Här föds inga barn än så länge. Idag hänger vi på stranden och jag planerar god grill ikväll!

Inga barn födda än...

I väntan på nästa familjemedlem så fixar vi och donar och har det gött. Lägenheten börjar se riktigt trevlig och ren ut. I eftermiddag passar vi på att gå på bio med barnen och ja vi bara njuter.

Beyblade

Säga vad man vill om svindyra små metallsnurror som barnen leker med. Men sedan dessa saker gjorde intåg i vårt hushåll, några år efter alla andra, så leker mina söner tillsammans. De leker inte bara tillsammans, de har även roligt ihop och de är dessutom jämlika i leken. Jag njuter och tänker gå in på datorn och beställa fler i "jag-har-blivit-storebror-present" till barnen.

Tipset

I en stund av, av, av, förvirring? Klarhet? Kreativitet eller bara urtråkigning? Bestämde jag mig för att låta mina vän er gissa på vilken dag bebis kommer och vilket kön bebis har. Första gissningarna gäller idag. Det är Kärleken och en gynekolog som gissar att det idag ska komma en tjej. Än så länge har de fel. Men va fasen, det är över 14 timmar kvar på det här dygnet!

Spännande!

Upp som en sol, ned som en pannkaka

Det har varit för bra de sista veckorna. Jag haft på tok för mycket energi och i princip aldrig behövt sova middag. I början blev jag misstänksam men till slut vande jag mig vid energin och tog den för given.

Men idag tog det slut. När jag kom hem efter c-uppsatsskrivandet för att ta över barnskiftet från Kärleken, som ska iväg och jobba natt, bröt jag fullkomligt ihop. Blotta tanken på att behöva vara ensam med barnen i nästan ett dygn fick mig bara att gråta av trötthet.

Vilken tur då att föräldrarnas sommarhus bara ligger några timmar bort och att pappa kommer och lastar av och sällskapar. Det är skönt med sådana föräldrar. Och jag vet att mamma, om hon inte haft för ont i ryggen, redan hade varit här nu.

Synd bara att jag ska känna mig misslyckad och svag bara för att jag behöver be om hjälp. Jag blir så jävla störd på såna skitkänslor. Alla behöver hjälp ibland och att inte be om det när det verkligen behövs är bara dumheter.

Nu ska jag lägga mig på sängen och njuta av att barnen leker tillsammans och verkar nöjda med det!

Jobba natt

Ja jag jobbar ju inte natt den här veckan. Men Kärleken gör det. Så vi experimenterar lite med vad som funkar här hemma då. När borde barnen ha barnomsorg och så vidare. Än så länge går det så där. Idag hade jag exempelvis räknat med att gå hemifrån klockan nio. Då vaknar Kärleken med jordens huvudvärk och måste vila istället för att ta hand om våra barn. Han måste ju vara fit for fight i eftermiddag när han går på sitt nattpass. Vid närmare eftertanke hade det nog varit bra om barnen haft några timmars barnomsorg även idag. Men men. Vi lär oss och får justera till hösten.

För min del är det c-uppsats som gäller den här veckan. På måndag börjar tre veckors semester för Kärleken och då är det tänkt att vi ska landa i det här med bebis och att själva bebisen faktiskt ska landa. Det blir bra. Det känns skönt. Vi behöver verkligen ledigt tillsammans nu.

Insikt om brist på insikt!

Midsommar var fantastiskt. I hem bebis i sikte än. Däremot inser jag att jag på riktigt måste inse att det väntar en förlossning och efter det ett helt nytt liv med bebis och fem i familjen. Jag har liksom inte haft tid och ro till det än. Jag kom på det när jag hörde mig själv säga "om det kommer en bebis!?". Vad då OM? OM! OM?

Det är klart att man inte ska ta för givet att allt kommer gå bra. Men det var inte så jag menade. Jag menade ingenting, jag uttryckte bara att jag inte har fattat att det faktiskt SKA komma en bebis.

Jag måste fatta att det handlar om NÄR och SKA, inte om OM!

Med ett underifrån perspektiv

(idén stulen rakt av från Puckopower)

Lite ångest...

Jag ligger hör i sängen och vilar min trötta kropp efter en dag med mycket stök och bök. Vi har haft släktkalas för Gosegrisen, grillat och ätit smarrig pannkakstårta. Bara hälften av disken är tagen och i morgon ska vi åka till hemstaden över helgen. Det är där ångesten kommer in. Tänk om bebisen bestämmer sig för att komma ut på vägen dit? Hur ska jag orka kånka med mig barn och packning och bilbarnstolar till biluthyraren och sedan köra till grannstaden och hämta upp Kärleken på jobbet? Tänk om vi råkar ut för en bilolycka på vägen? Det är ju faktiskt en av årets värsta trafikhelger... Tänk om jag blir trött och inte orkar?
Ja, tänk om!

Tro't eller ej, men...

...jag fick syn på min spegelbild i profil när jag var inne i stan och köpte amningsbh:ar. Och det ni ska tro eller ej är att bag faktiskt tyckte att jag såg ganska smal och snygg ut med tanke på mitt tillstånd. Jag känner mig nämligen som en flodhäst som går på två ben, så bilden av mig själv i spegeln var väldigt mycket trevligare än den mentala bild jag har av mig själv. Vad ska man säga? Plötsligt händer det!

Kalla kårar!

Den här bokhyllan står i vårt kök. Jag hatar den lite grann. Den ger mig faktiskt rysningar. Jag önskar väldigt mycket att någon, exempelvis Kärleken, skulle fixa ordning och reda i den. För mig att göra det själv, känns som en utmaning i storlek med att bestiga ett "jävla högt berg"!

Jubileum igen.

Det må hända att det älskade barnet fyllde åtta år igår. Men idag är det åtta år sedan jag fick det stora nöjet att träffa, hålla, känna och lukta på min nyfödda för första gången. Snuffe, så go' han var!

Pigg!?

Varför har jag varit så pigg hela helgen? Man kan ju tycka att jag borde vara glad och tacksam för det med tanke på de senaste månadernas gnäll över min trötthet här på bloggen. Och självklart jag glad och tacksam. En helg som innehållit både Ikea och Liseberg är ju perfekt att känna sig pigg på. Men det är lite ovant och jag blir lite nojig att det är bebis på gång redan. Det passar inte jättebra i planeringen...

Men så är det nog inte. Jag räknar med ett saftigt bakslag i morgon när allt lugnat ner sig igen.

God natt!

8 år

Älskade Gosegrisen fyller åtta år idag. Han har firats redigt och vi är nog alla väldigt nöjda med dagen, om än något trötta.

Grattis älskade unge!

Det är jag och Zlatan alltså

Såg just Zlatans fysiska i formation på tv-skärmen. 94 kg. Det väger jag med. Ok han är lite längre än jag, men jag är i gott sällskap.

Nu hörde jag Henke Larsson säga hundra kilo (om Zlatan alltså, inte om mig) men jag tror de överdriver lite.

Min högsta önskan just nu (typ)

(bild lånad från tretti.se)

Det är en sån här. Ooooh vad fin och vad praktiskt. Jag behöver faktiskt en sådan jättemycket. Hör ni det där ute. Jag kan tänka mig att få den i du-fyller-ju-snart-år-present, eller du-blir-ju-snart-trebarnsmor-present, eller vad-duktig-du-är-i-skolan-även-om du-bara-tog-7.5hp-den-här-terminen-present.

I värsta fall köper jag den till mig själv som en fan-vad-bra-jag-är-jag-förtjänar-en-diskmaskin-present...

Seriöst?

Den där strålande smärtan i höger lår, vad faen är det för något?

36+4

Så här i slutet av graviditeten gör olika åkommor sig påminda. En hel del nya faktiskt dom jag inte upplevt tidigare. Ett exempel på det är att jag rätt så ofta får typ ischiassmärtor i något ben när jag sitter ner. Det gör svinont men går över så fort jag reser mig upp. Är det normalt?

Men jag är inte så trött längre. jag har börjat äta järn igen. Trots att jag hade hb 131 efter några veckors uppehåll. Jag tror min extrema trötthet berodde på det. Även om både Kärleken och barnmorskan säger att det inte är rimligt. Hemofer duger dock bra. Men lite trött är jag ju ändå, så nu ska jag sova några timmar innan det är dags att skriva c-uppsats.

Hormoner

Har haft en mycket fin och trevlig helg ned mycket umgänge och spontanitet. Nu är kärleken på bio och det unnar jag honom verkligen. Barnen och jag myste till det och åt pizza i tv-soffan och såg på film. Gick och la oss tidigt och läste.

När barnen, som faktiskt skött sig helt ok, väl har somnat upptäcker jag att jag faktiskt är skitsur och irriterad. Så dör sur att jag fantasibråkar med folk i huvudet. Alla människor är idioter och jag vill inte umgås med någon. Vilken tur att jag är ensam hemma då kan man ju tänka. Men nej inte alls faktiskt. För det finns en person jag faktiskt skulle vilja umgås med, men han är på bio...

Lördag

Kärleken utfodrar fem fnissiga och glada barn i köket. Jag snaskar i mig min hamburgare ensam i vardagsrummet. Ren självbevarelsedrift.

Hallå världen!

Jag har diskat all disk, utfört viktiga ärenden i centrum, promenerat lite OCH jag är inte dödstrött. Det finns hopp!

Sista dagen med möjlighet att sova

I morgon ska vi köra igång med c-uppsatsen igen. Det innebär att jag inte längre har möjlighet att sova middag på dagarna. Får väl kompensera det genom att gå och lägga mig åtta på kvällen i stället.

I övrigt gäller dagens ångest att jag fortfarande ska känna mig så här omänskligt trött när bebisen har kommit. Det kommer ju inte fungera.

Sov gott!

Det jävla samvetet!

Jag är rätt så bra på att känna mina begränsningar. Jag vet när det är dags att lägga ner, när jag faktiskt inte orkar mer och jag borde stanna upp, ta de lugnt och låta framtidens Lisa ta tag i uppgiften. Det gäller både studier och simplare saker som städning och diskning. Jag är oerhört tacksam för den egenskapen. Jag tror den räddat mig många gånger från att köra in i någon vägg. Problemet är att förmågan att säga stopp kan lätt kan blandas ihop med lathet. Speciellt när det kommer till det där med städning, och visst, ibland är det lathet. Men när det gäller de stora sakerna har det inget med lathet att göra. Det säger mitt förnuft bestämt att det inte är. Förnuftet summerar exempelvis våren som gått med heltidsstudier och den ganska tunga posten c-uppsats, en heltidsarbetande man som lämnar hemmet före 07.00 och kommer hem tidigast 17.30 varje dag vilket inneburit att jag haft alla lämningar och hämtningar på dagis,  alla konflikter med barnen som ofta har med morgontrötthet och eftermiddagströtthet att göra, alla middagslagningar. Lägg på det livets alla sorger, två begravningar och sjuk älskad anhörig, summan är en ganska tung vår även för den som inte är gravid. Vem som helst skulle kunna känna sig trött och sliten efter en sådan vår! Så att jag är trött, väldigt trött, det är helt förståeligt säger förnuftet.

Men vad faen säger samvetet? Samvetet säger att visst fasen är hon lite lat allt. Visst kunde hon kört på lite hårdare, åtminstone orkat göra klart den där c-uppsatsen, eller åtminstone orkat gå och göra tentan ikväll. Nog är hon lite lat alltid, det där hon rabblat upp här tidigare är bara ursäkter. Visst hade hon klarar det om hon bara VELAT. Men hon vill inte och hon är lat!

Dumma dumma samvete, säger jag och förnuftet. Varför kan du inte ge mig lite kredd istället?

Jag är trött på att ha dåligt samvete.

I valet och kvalet

Sitter och käkar min lunch och försöker ta ett beslut angående kvällens tenta som är mellan klockan 18 och 21 ikväll. Ja, om jag skulle gå och göra den skulle den ju vara mellan 18 och den obligatoriska tid man måste sitta innan man får lov att gå, antagligen kl 19. Hur som helst så vet jag att jag inte kommer att klara den, och det är inget janteskit eller dåligt självförtroende som talar nu, utan så är det bara. Jag har ju i ärlighetens namn inte pluggat nästan alls till den hittills svåraste kursen i hela utbildningen.

Det jag funderar på är om jag helt enkelt ska skita i att gå dit över huvud taget. En ledig lugn kväll med familjen lockar otroligt mycket. Jag skulle kunna hämta barnen tidigare, de skulle inte behöva vara kvar till klockan 18 på sina dagis och fritids. Vi skulle kunna göra hemmagjord pizza och titta på fotboll på tv. Jag skulle kunna städa lägenheten (vilket jag skulle kunna göra ändå såklart...)

What to do, what to do?

Det lutar mer åt det ena än det andra kan jag säga.

Zzzzz

"Det psykiska måendet sätter sig på krôppen vettu. Då bliiir en väldigt trött. Det är gôr bra att du lyssner på krôppen!"

Min kloka värmländska barnmorska beskriver min trötthet som helt normal. Jag litar på henne och lägger mig och sover lite till.

Känner mig spontan

Fick för mig att vi borde åka till hemstaden över helgen. Då måste jag i så fall snabbt hyra en bil, få tag på Kärleken och höra om han är med på noterna och sedan packa och fixa och ha mig fram tills det är dags att åka till grannstaden och hämta upp Kärleken. Jag har kollat upp med släkten där hemma om vi är välkomna och det är vi, men Kärleken behagar inte svara på mina akuta sms. Hur ska det gå, hur ska det gå?

Bättre idag!

Idag är det bättre. Bättre för att jag faktiskt beslutade mig på att riktigt skita i tentan och jag har därför förbjudit mig att ens försöka titta på litteraturen (eftersom det var när jag försökte trots att jag bestämt mig att inte försöka som gjorde att jag klappade ihop). Så idag har jag inte läst någonting, bara försökt städa sovrummet, vilket gick bra.  Men jag inser att det får bli ett rum städat om dagen, för det är jävligt långt ner till golvet och jag måste faktiskt krypa runt som en flodhäst för att orka med att plocka rent hela golvytan. Nu ska jag äta lunch och sedan ta en promenad. Dags att ägna sig åt lite friskvård helt enkelt.

Världens bästa mamma!

Men två timmars telefonsamtal med världens bästa mamma kan göra underverk. Nu känns tillvaron lite ljusare igen. Älskar dig mamma!

Det är för mycket med det jordiska nu

Vet ni vad? Jag orkar faktiskt inte ens göra mitt bästa inför den där tentan om en vecka. Jag orkar bara göra minsta lilla och jag ska minsann gå dit och pröva. Men att sitta ner och fokusera på plugg är för tillfället väldigt svårt. Jag tänker på annat och inte så mycket på bebis i ärlighetens namn utan mer på livet och döden och existentiell skit. Jag är nog lite nere faktiskt. Graviditeten har ju rivit ner min mur och jag skulle behöva den tillbaka nu. Så tentan får gå hur fasen den vill och jag tänker fokusera på det jag känner att jag måste fokusera på. Vad det nu är?

En fantastisk vecka!

En veckas ledighet är snart slut. I morgon börjar Kärleken pendla till grannstaden, till ett jobb med obekväma arbetstider och allt vad det innebär. Jag måste återvända till plugglivet och verkligen försöka fokusera på den där tentan om en vecka. Jag måste ju åtminstone försöka tänker jag...

Hur som helst har veckan som gått varit helt fantastisk, oerhört värdefull och alldeles alldeles underbar.

Nu tar vi ny sats och hoppas att sommarens lediga veckor blir lika fina och mysiga och att den nya lilla familjemedlemmen vill vara med och ha det mysigt.

Kalasdags igen.

Idag kör vi Gosegrisens kalas. Några veckor för tidigt men tillsammans med kompis och dennes föräldrar. Dessutom med inhyrt koncept. Jag hoppas det blir lyckat och tackar mig själv för insikten om att förmågan att arrangera och överleva ett kalas antagligen är fullkomligt obefintlig om tre veckor när riktiga födelsedagen infinner sig.

Vi behöver inte ens städa här hemma idag. (men det ska vi göra ändå).

Tackar det vackra vädret.

Tack vare den sista veckans vackra väder vilket leder till hela långa dagar utomhus har läggningarna den här veckan varit en fröjd. När man väl fått dem i säng ligger de trötta och tacksamma och bara njuter av att få vila kroppen. Så gött.

Gosegrisen däremot verkar inte vara så trött i hjärnan än. Han har tydligen massvis att ventilera innan han kan somna.

Det börjar bli verkligt!

Här hänger "nya" barnvagnen på tork. Jag riktigt längtar efter att få bädda ner en liten snuffeluffe i den.

Ett barns rättighet?

Hur kan det komma sig att höjden av kränkning för vissa barn är att nekas tillträde till toaletten och där med umgänge ned den förälder som sitter där inne och bajsar?

Ett vardagsmirakel

Dagen har innehållit mycket. Den började med bråk och när storebror gått till skolan tog lillebror över stafettpinnen och bråkade ned mig ända fram till lunch. Men till slut efter skolans slut lyckades vi alla nöjda och glada cykla iväg till stranden. Det badades och plaskades och fikades. Sent kom vi hem men bestämde oss för att grilla ändå. En fantastisk grillmiddag avnjöts så sent som klockan sju och när vi kommer in efter klockan åtta... Håll i er nu, här kommer miraklet, så börjar jag diska. Jag diskar! Borde jag inte ligga fullkomligt utslagen i soffan och bara lida av trötthet? Man kan tycka det med tanke på att jag inte ens sovit middag idag. Men ibland sker små mirakel. Nu måste jag diska vidare!

Fångar en dag till!

Barnen är inte längre sura och bittra utan lyckliga och glada. Då blir jag också lycklig och glad!

Blö

Börjar dagen med två arga och bittra barn. Vilket ger en arg och bitter mamma. Uh så trött jag blir.

Fångar dagen!

Jag har faktiskt med mig min skolbok. Den ligger i väskan. Kärleken och Gullebullen är så mycket trevligare som sällskap.

Är det lagligt?

Det kan inte vara lagligt att sitta på ett bibliotek och tentaplugga en dag som denna. Jag vågar inte ta risken att bryta mot lagen och väljer därför en parkbänk i skuggan istället. Nu är det bara studiedisciplin som saknas.

Hur man överlever ett 4-årskalas

1. Man skaffar ett väder som är varmt och soligt och ser till att det fikas och leks utomhus (check)
2. Man bjuder in lagom antal barn, i vårt fall kom det 5 barn.
3. Man hoppas att åtminstone en förälder stannar, i vårt fall stannade två föräldrar
4. Man bjuder på tårta med en eldsprutande dinosaurie på
5. Saft och tårta serveras i och på engångsartiklar
6. Man leker en modifierad version av "sätta knorren på grisen" i vårt fall "sätt bajskorven på dinosaurien"

Voiala och lägenheten känns lika ren och fin som den var innan kalaset började!

Det jag/vi inte orkar göra idag...

...får vi göra i morgon. Och det är ganska mycket det:

- Vika tvätten från 8 tvättmaskiner
- Diska
- Städa barnens rum
- Blåsa ballonger
- Göra en tårta med en eldsprutande dinosaurie
- Fixa godispåsar

Äh det låter ju inte så mycket...

Det är ingen gris!

Fångade just Gullebullen ute på gården, i full fart på väg till affären med sin spargris i högsta hugg. Han skulle minsann köpa en donut för egna pengar om vi inte köpte det åt honom.

Jösses vad söt han var när han gav mig en utskällning för att jag kallade den för spargris. Det ser ju vem som helst att det är en dinosaurie. Jag mutade hem honom igen med hjälp av kakor...

Seg i huvet? - Bara lite...

Sitter vid frukostbordet och väntar på att jag ska piggna till. Jag tänker att jag skulle behöva något som gör mig pigg snabbare, en liten hjälp på traven. Äpple kanske? Eller vattenmelon? Jag riktar blicken mot vattenmelonen på köksbänken och får syn på kaffebryggaren. Där har vi det. Kaffe!

Gnäller lite

Är trött, sliten, modfälld, initiativlös, oengagerad, omotiverad, stressad, sliten, trött, har kort tålamod, hypokondrisk och ja allmänt negativ. Skulle behöva någon form av vändning.

God natt!

Tankar om en tenta

Den femte juni har vi tenta i den hör kursen. Merparten av litteraturen är på svår akademisk engelska och jag känner mig fullkomligt hjärndöd när jag försöker förstå. Omtentan är den 19 augusti. Chansen att jag förstått till dess är minimal - eller snarare, chansen att jag gör den tentan är obefintlig. Nästa tillfälle att skriva tenta är januari 2013. Jag tänker att fram till dess har jag ju hunnit läsa JÄTTEMYCKET och det finns goda chanser att jag då är expert på nationell och global välfärd och social politik. Det här (något självbedrägliga) resonemanget får mig att vilja lägga ner studierna nu och istället ägna resten av graviditeten till vila, motion och ätande. Suck vad jag tycker synd om mig själv idag.

Döden, döden, döden...

... så lär Astrid Lindgren och hennes systrar sagt som något slags kommando när det var dags att sluta prata om krämpor och bedrövligheter. Jag skulle behöva att det kommandot funkar på mig just nu. Tankar om just döden tar upp mycket av min tid för tillfället. Föräldrars död, vänners död, makes död, barns död, bebis död och min död. Det är ganska jobbigt och jag önskar mig min mur tillbaka. Den där muren som säger stopp, nu räcker det, som hjälper till att hålla en del bedrövligheter ute. Eller säger den kanske döden, döden, döden?

(ps. bli inte oroliga, jag är inte deprimerad, bara gravid och väldigt känslig och en gnutta neurotisk)

Födelsedagscitat 2

"Om jag får mer paket efter daaagis, fyller jag fem år då?"

4 och stor.

"När jag var en liten bebis, då hade jag inget lasersvärd och ingen bandyklubba"

(bebis igår med andra ord)

Snart fyra år!

För exakt fyra år sedan var jag nyinskriven på förlossningen. Det skulle dröja uthärdliga 5.5 timmar innan Gullebullen ploppade ut. Han föddes 45 minuter in på det nya dygnet, den 14 maj. I morgon firar vi således en alldeles underbar Gullebulle, en blivande store bror. Dagen till ära, alltså dagen idag, genomgår jag en gnutta förlossningsångest med tanke på sommarens leverans. Jag hoppas och hoppas att den förlossningen kommer bli lika smidig och problemfri som Gullebullens. Jag skulle väldigt gärna önska mig det.

Hur ska jag orka!

Jag inser att den här helgen innehåller för mycket. Jag undrar hur i all världen jag ska orka. Skulle behöva en veckas semester på måndag. Men då fyller gullebullen fyra år. Vila får jag väl göra om en herrans massa år.

Fredagen den 11 maj

Sitter i en bil, på väg mot hemstaden över dagen. Vi lyssnar på "du och jag döden" med Kent. Det är ett lämpligt soundtrack idag.

Livets mysterie

I morse stod Kärleken och jag och bet oss i läppen utanför sovrummet där barnen låg och diskuterade och filosoferade. Vi var tvungna att smyga för att inte avslöja att vi hörde dem.

Gullebullen:
"Mammorna har äggen och papporna har frönen"

Gosegrisen:
"Precis, sen skickar pappan fröna till mamman"

Precis så går det till. "Älskling, skickar du fröna!?"

Trött på våra morgnar.

Jag har ett ganska uselt morgonhumör. Mina barn har är på gott humör på morgonen. Tyvärr är det ganska sällan en lyckad kombo.

Oohh vad jag ibland längtar efter Kärlekens framtida oregelbundna arbetstider, som förhoppningsvis kommer leda till lite avlastning på morgnarna.

Barnvaktshelg

Vi passar Gosegrisens kompis hela helgen. Han anlände klockan 06.50 i morse och dagen har varit mycket bra. Men jag förutsåg redan igår att mitt tålamod inte skulle överleva en läggning av dessa barn. Så igår erbjöd jag mig generöst att ta läggningen trots att det inte var min tur. Det betyder att jag slipper idag. Och jag kan meddela att det var helt rätt beslut. Barnen är helt hysteriska och jag beundrar Kärleken enormt mycket för att han bara låter lite irriterad. Jag hade exploderat vid det här laget. Själv ligger jag och kurar i sovrummet och försöker undvika de hysteriska barnen så gott det går.

Gött

Några minuter i solen innan det är dags att hämta barnen.

En gosedjurspappa med koll på läget

Varje kväll när Gosegrisen lägger sig somnar han med famnen full av sina gosedjur. De är sex stycken och det är alltid ett fullt sjå för honom att få alla på plats och samtidigt lyckas ligga något sånär skönt själv. Varje natt överger Gosegrisen sina älskade gosedjur till förmån för sin mamma och pappa i den stora mysiga sängen. Men i natt förstod vi att han inte bara lämnar dem där (gosedjuren alltså) övergivna i våningsängen. Han räknar dem tydligen först och ser till så att alla ligger där tillsammans i sängen. Kärleken och jag hade som sagt ingen aning om denna nattliga ritual förrän i natt när Gg kommer in gråtande till oss och meddelar att "Nallen" är borta. Kärleken fick helt enkelt gå upp och söka reda på honom. I morse när vi var lite mer vakna och alerta fick vi klargjort för oss att han minsann inte bara räknar dem varje natt innan han överger dem, om någon ramlat ner på golvet räddas denne genast och kastas upp i våningsängen för att få delta i gemenskapen med de andra djuren. Han skulle nog  bli en rättvis pappa min Gosegris.

Att äta godis och bajsa är allt en gravid kvinna behöver göra

Var just på affären och köpte förnödenheter. Viktiga grejer för att överleva eftermiddagen, nämligen godis och toapapper. På vägen hem möter jag vår mycket trevlige och hjälpsamme fastighetsskötare som ler stort och hälsar. Jag inser då vad det är för syn han mött. Jo, en gravid kvinna, vankandes som en anka med innertofflorna på, håret på ända,  ett sexpack toapapper under ena armen och en påse lösgodis under den andra. Självklart har tjockot redan munnen full med godis också. Så vad kan jag ha signalerat för budskap eller självklarhet? :

När jag är gravid är det mycket viktigt att jag får min dagliga dos godis, sen måste jag ju ha massvis med toapapper också, eftersom jag bajsar så himla mycket.

Klart slut. Nu ska jag gå på toa.

Trimester 3 och studier

Jaha så är den här. Den sista och tredje delen av graviditeten. Den har ju varit här ett tag, men det är nu som jag börjar känna av att krafterna tryter igen. Jag är fortfarande pigg och har energi, tack och lov, men de räcker inte riktigt hela dagen tyvärr. Om jag får möjlighet sover jag lätt en middagslur på två timmar. Två timmar minst. Jag sätter ev väckarklocka så att jag ska vakna efter två timmar, annars misstänker jag att jag skulle kunna sova flera timmar till. Men nu är det färdigsovet för idag. Jag planerar att sitta och plugga ute i skuggan med datorn i knät och hoppas att kursansvariga inte tryckt upp texterna i kompendiet på fel håll så att jag måste vrida datorn 90 grader för att kunna läsa.

En studie som känns i hjärtat.

Jag står i köket och spanar på Gosegrisen (samtidigt som jag lyssnar på gullebullen som bajsar och sjunger the final countdown). Hur som helst. Gosegrisen hänger på staketet till grannflickornas uteplats. Han vill liksom vara med men avvaktar lite där utanför staketet. Till slut går han in på gården och börjar prata lite. Han avancerar längre och längre in på gården. Till slut smyger han fram och lutar sig mot en bänk. Några minuter senare halvsitter han lite på bänken för att sedan lite osäkert backa mot ryggstödet och sätta sig till rätta. Det kändes så "åhhhhhhhhh" i hjärtat att studera detta tysta skådespel. Jag är övertygad om att det inte var jobbigt alls för Gosegrisen. Bara ett naturligt försiktigt sätt att ta kontakt med barn han inte leker med så ofta. Men det lämnade inte mamman oberörd. Hon tyckte han var världens modigaste. Nu leker de och har kul ihop. Såklart.

Jag inser att det här säger mer om min underliga och oförståeliga sociala oförmåga till mingel och att ta kontakt med ytliga bekanta än om gosegrisens förmåga att skuffa vänner. Det är han ju tydligen jäkligt bra på.

Valborg

Dagen började med att jag redan igår kväll bestämde mig för att skita i dagens föreläsning. Jag tänkte helt enkelt prioritera sömn för att orka med ett valborgsfirande idag. Sovit har jag gjort och faktiskt har jag pluggat också. (Men jag inser att jag måste fortsätta gå på föreläsningar för att lära mig så mycket som möjligt till den femte juni när min gravid-i-åttonde-snart-nionde-månaden-hjärna förväntas klara av en salstenta mellan 6 och 9 på kvällen... hähähä) Snart dags att hämta barn och släppa dem lösa på mataffären för att få välja lite lyx till kvällens picnic. Det kommer bli så idylliskt på affären, de kommer rart och vänligt fråga om de kan få just sin kaksort och kommer inte alls gnälla över orättvisor och annat. Framför allt kommer de lyssna på allt jag ber dem om och svara "Ja, Mor" och "Nej, Mor" närjag tilltalar dem. Självklart kommer det inte bli så. Jag är väl inte dum heller. Och vem fasen vill ha barn som svarar så på tilltal? Glad Valborg!

Arbetsmyra med habegär.

Gosegrisen har känt ett stort pengabehov hela helgen. Han har bett om att få sälja pokemonkort och böcker. Men vi har sagt nej. Han har med våld försökt få fler lösa tänder för att kunna casha in några guldtior. Vi har gjort klart för honom att om månadspengen är slut så är den och då får man vänta till nästa månad med att köpa den där hett önskade pokemonfilmen. Men Gosegrisen har inte gett sig och frågat om han kan få jobba till sig pengar. Ok tyckte vi men hade inget bra förslag på arbetsuppgift. Gg föreslog att hjälpa till med disken. Vi sa nej med motiveringen att hjälpa till med disken ska man kunna göra utan att få betalt. Till slut kom jag på att om han hjälper till att rensa rabatterna och mellan stenplattorna på baksidan samt plockar bort alla påskfjädrar ur syrenen, så skulle han få 50 kronor. Snabbt räknade han ut att det då bara saknades sex kronor för att ha råd med sin film. Han erbjöd sig då att hjälpa till att stöda lägenheten för att få dessa sex kronor. Så klockan tio i morse var lägenheten städad. Gg vek filtar, plockade smutstvätt och putsade spegeln och köksdörren så det stod härliga till.


Eftermiddagen spenderade han i stekande sol kravlandes på alla fyra på vår baksida flitigt rensandes. Självklart hjälpte pappan till också, men det var ett riktigt teamwork. Det blev super fint och nu är vi riktigt sugna på att plantera och göra fint. Pengarna har han verkligen gjort sug förtjänt av. Min älskade arbetsmyra.

Söndagmiddag

Piroger med köttfärs eller spenat och fetaost. Åååååh vad gott!

Framtidens stora fråga

Bil eller inte bil? Halva jag drömmer om friheten en bil skulle ge oss. Den andra halvan lider av de oerhört knapra ekonomiska konsekvenser det skulle ge oss under min föräldraledighet. Helgens todo blir därför bland annat att undersöka möjligheten med en bilpool.

3/4-dels graviditet

Det kan ju hända att jag spricker innan tiden gått ut.

Ledig lördag

Idag överraskar våren med sol och värme.

<3 min familj

Njuter av att fylla kylen och skåpen med god mat att fira fredagsmys med.

Känner ett enormt behov av att få vara nära min familj. Få njuta av det som gör oss unika, få älska dem och vara tacksam över att vi alla finns till.

Lättad.

Man kan ju gå upp med sin c-uppsats i oktober också. Gud vad bra! Det ska vi göra istället. Det ger oss den extra vecka tid som vi behöver för att bli färdiga utan att dö av stress på kuppen. Jag är så lättat över det här beslutet att nu när jag slappnat av kom tröttheten som en flodvåg över mig. Måste faktiskt gå och lägga mig nu.

Hjälp!

Jag är så trött. Så jävla trött. Jag har svårt att se ljuset i tunneln och undrar om jag överlever den här veckan. Kan någon ge mig en veckas retreat på en solig ö tillsammans med min familj som jag aldrig träffar nu för tiden?

Total förvirring råder. Igår vid halv sju fick jag ett sms. "Nu kom din pappa" stod det. Kärleken lite överraskad över att svärfar plötsligt dök upp. Det enda jag förmådde mig att svara var "ojsan". Det var visst redan måndag och när jagtänker efter hade han ju frågat om han fick sova över. Det vara bara det att måndagen kom så fort och att jag inte förstod att det var måndag. Vi hann i alla fall ses i 45 minuter i soffan igår kväll innan jag var tvungen att gå till sängs.

Är det måndag?

Läser i diverse bloggar att det tydligen är måndag idag. Det är det. Och jag har haft måndag i sju dagar och kommer ha det i ytterligare sju innan det blir tisdag som leder till fredag som leder till helg och ledighet. Stackars mig.

En hyllning

Min partner in C - som i c-uppsats tycker att jag ska blogga om hur fantastiskt begåvad hon är. Briljant så det smärtar är hon. Vem som helst som ser bilden förstår ju hur rätt hon har.

Vad gör Lisa?

Hon skriver c-uppsats. Vi ses på andra sidan. Alltså efter den 23 april. Hoppas ni alla har lediga och trevliga helger. Ledig helg har inte jag, men jag hoppas att den kan bli trevlig.

Firat och syndat!

Jag drack ett glas väldigt dyr och väldigt god champagne igår. Det var vansinnigt gott ihop med mögelost och finnkrisp. Nu ska bebisen inte få mer alkohol förrän den nåt vuxen ålder. (Men jag fick verkligen mersmak och tänker att det ska vi unna oss oftare i framtiden. Mums!)

Men vad hände då?

Jo. För tio år sedan idag. Den elfte april. Jag tror det var en torsdag. Hur som helst så var Kärleken to be på fotbollsträning långt bort i skogen och jag försökte verka cool och opåverkad (vårt stundande förhållande höll vi ju dessutom hemligt i några veckor till en början) nere i strandparken spelandes boule i goda vänners lag. Jag minns inte så mycket av den där sammankomsten. Jag minns desto mer av en sms-konversation jag hade med Kärleken. Någon av oss och jag minns i ärlighetens namn inte vem hade samlat mod och messat följande till den andre:
"NU KÖR VI"

Det var förmodligen inte så det gick till men i mitt minne slängde jag allt vad jag hade för händerna (förhoppningsvis inga bouleklot) och sprang lycklig raka vägen hem till Kärleken när den andras av oss messat sitt bifall till svar. Och sen dess har jag aldrig sprungit till någon annan än honom. Och jag måste säga att jag var lycklig då, men är åtminstone tio gånger lyckligare idag, tio år senare.

Det känns skönt att:

Bara sammanställningen av vårt resultat har fler tecken och ord än vad hela vår b-uppsats hade. För här handlar det om kvantitet och inte kvalitet...

Insikt

Mina barn ska få ett småsyskon att beundra, älska, vara svartsjuk på och beskydda. Det är ju alldeles fantastiskt!

Konferens med Kärleken

Idag för tio år sedan hade Kärleken och jag ett viktigt och allvarligt snack med varann. Det hade precis gått upp för oss att vi visst var kära i varandra. En glad upptäckt kan man ju tycka och det tyckte ju vi med. Men det läskiga var ju att besluta vad vi skulle göra med upptäckten om den uppstådda kärleken. Det fanns ju så mycket omständigheter att ta hänsyn till. Vi kom inte fram till något vettigt svar eller någon vettig lösning den där dagen för tio år sedan. Jag misstänker att vi båda två var rätt så skräckslagna helt enkelt. Kvällen slutade i alla fall med att jag konstaterade att det vore väldigt skönt om det bara var att säga "nu kör vi". Men så modiga var vi inte, åtminstone inte den dagen.

Vältrar mig i självömkan

Sitter i sängen och försöker komma igång med skrivandet. Utanför draperiet (inte någon dörr som stänger ute ljuden åtminstone lite) bråkar barnen om sin pappas uppmärksamhet. Det var med stor möda jag tog mig ur sängen i morse med min ömma rygg alternativt foglossning. Till råga på allt drog jag på mig en nackspärr modell värre vid frukosten. Ni vet så där så att det inte ens går att ha huvudet rakt upp utan huvudet lutar lite åt det håll där spärren inte är. Det brukar gå över rätt så snabbt med voltaren, men det får jag ju såklart inte äta. Det mest störiga är att jag faktiskt inte gjorde någon plötslig rörelse utan vred huvudet i sakta mak åt vänster för att titta på det min yngsta son pekade på. Mitt i rörelsen sa det stopp och jag började skrika av smärta. Suck! Vad synd det är om mig.

En liten tröst är att jag hör diplomatiska samtal mellan barnen där ute i vardagsrummet nu. Och i eftermiddag kommer mamma och pappa. Det blir bra. Oooops, nu var det visst slut på diplomatin och den yngsta gråter. Hur ska det här sluta!?

Gött trött!

Har fixat i lägenheten idag. Tvättat och satt upp tavlor. Klippt gullebullens hår. Ätit goda piroger. Gosegrisen var ute i sex timmar under eftermiddagen och gb tre timmar. Vilket resulterade i att de satt blick stilla i soffan och såg en film utan att så mycket som sprattla med en lilltå. En skön dag helt enkelt. Synd bara att det verkar som om jag dragit på mig foglossning. En helt ny erfarenhet och inte ett dugg trevligt. Tänker gå och lägga mig nu. Vila min ömma kropp och mitt trötta huvud. Det behövs, för morgondagen ska ägnas åt c-uppsats igen. God natt!

Gravid!