... så lär Astrid Lindgren och hennes systrar sagt som något slags kommando när det var dags att sluta prata om krämpor och bedrövligheter. Jag skulle behöva att det kommandot funkar på mig just nu. Tankar om just döden tar upp mycket av min tid för tillfället. Föräldrars död, vänners död, makes död, barns död, bebis död och min död. Det är ganska jobbigt och jag önskar mig min mur tillbaka. Den där muren som säger stopp, nu räcker det, som hjälper till att hålla en del bedrövligheter ute. Eller säger den kanske döden, döden, döden?
(ps. bli inte oroliga, jag är inte deprimerad, bara gravid och väldigt känslig och en gnutta neurotisk)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar