Mamman (alltså jag) står och prövar alla kläder som finns i garderoben som möjligtvis skulle passa min något för stora kroppshydda och samtidigt vara respektabelt nog att ha på sig på lyxkrog.
Samtidigt sitter kärleken och försöker sammanställa olika bakterier i ett excellark.
Samtidigt retar barnen gallfeber på varandra i sitt rum.
Samtidigt som jag inser att jag hellre ser lite rund ut men åtminstone är fint klädd än lyckas dölja bilringarna och se vardagstrist ut inser jag också att det enda jag kan ha till min fina klänning är mina bruna doc Martens.
Samtidigt inser gullebullen att han vill gå till en kompis.
Samtidigt prövar jag mitt vackra halsband som jag fick när Mini föddes.
Samtidigt som jag är ordentligt uppklädd och ordentligt fast i fodralliknande klänning vaknar Mini hysteriskt hungrig.
Samtidigt som jag försöker ta mig ur alla kläder och smycken för att hålla dem rena och hela till kvällen hotar gullebullen med att han ska hugga huvudet av någon om han inte får gå till en kompis.
Samtidigt som jag får ett hysteriskt utbrott (halvt fast i min klänning) över det fruktansvärda hotet tycker Mini att det är dags att bli lika hysterisk han.
Samtidigt som kärleken försöker tala allvar med gullebullen om hur han uttrycker sig försöker Gosegrisen trösta mig och Mini på samma gång genom att bära Mini och erbjuda mig godis.
Plötsligt upptäcker jag att jag är ur mina kläder, har mina vanliga på mig igen, är ensam hemma med Mini som förvisso fortfarande är vansinnig men åtminstone har sin mammas fulla uppmärksamhet.
Hur gick det till? Jag måste fått någon slags black out mitt i allt och inte märkt att kärleken löst kaoset på något smidigt sätt.
Ibland är livet minst sagt hysteriskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar