Det har varit för bra de sista veckorna. Jag haft på tok för mycket energi och i princip aldrig behövt sova middag. I början blev jag misstänksam men till slut vande jag mig vid energin och tog den för given.
Men idag tog det slut. När jag kom hem efter c-uppsatsskrivandet för att ta över barnskiftet från Kärleken, som ska iväg och jobba natt, bröt jag fullkomligt ihop. Blotta tanken på att behöva vara ensam med barnen i nästan ett dygn fick mig bara att gråta av trötthet.
Vilken tur då att föräldrarnas sommarhus bara ligger några timmar bort och att pappa kommer och lastar av och sällskapar. Det är skönt med sådana föräldrar. Och jag vet att mamma, om hon inte haft för ont i ryggen, redan hade varit här nu.
Synd bara att jag ska känna mig misslyckad och svag bara för att jag behöver be om hjälp. Jag blir så jävla störd på såna skitkänslor. Alla behöver hjälp ibland och att inte be om det när det verkligen behövs är bara dumheter.
Nu ska jag lägga mig på sängen och njuta av att barnen leker tillsammans och verkar nöjda med det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar