Började sjunga den där sången om valpen som tycker om att ha skoj. Som man får ha tålamod med. Ojojoj. Och om en strumpa är försvunnen, så har valpen den i munnen osv.
Insåg samtidigt som jag sjöng den att den beskriver min mellanson perfekt. Han är som en vild valp. Nästan alltid glad men alltid vild. Och man får träna sitt tålamod med honom. Ojojoj.
Igår till exempel, smet han upp på en loftgång på andra våningen. Jag ropar på honom och till slut dyker han upp med ett stort leende tuggandes på något. En brödbit som han hittat i loftgången. Jag börjar skälla och predika om hur äckligt och farligt det kan vara att äta saker man hittat på marken. Samtidigt som han lyssnar (eller inte lyssnar på utskällningen) börjar han hoppas upp mot staketet där uppe på andra våningen, försöker komma upp med magen på staketet för att kunna balansera som en gungbräda 3-4 meter över stengolvet. Vips får jag byta predikningsområde. Att skälla om att äta gammalt bröd känns futtigt i jämförelse. Som tur är hann han aldrig komma upp på staketet men jag tvivlar inte en sekund på att han skulle kunna lyckas med det.
Ja herre Gud. Man ska inte bara ha tålamod med min valp, man ska ha nerver av stål också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar