Sitter i sängen och försöker komma igång med skrivandet. Utanför draperiet (inte någon dörr som stänger ute ljuden åtminstone lite) bråkar barnen om sin pappas uppmärksamhet. Det var med stor möda jag tog mig ur sängen i morse med min ömma rygg alternativt foglossning. Till råga på allt drog jag på mig en nackspärr modell värre vid frukosten. Ni vet så där så att det inte ens går att ha huvudet rakt upp utan huvudet lutar lite åt det håll där spärren inte är. Det brukar gå över rätt så snabbt med voltaren, men det får jag ju såklart inte äta. Det mest störiga är att jag faktiskt inte gjorde någon plötslig rörelse utan vred huvudet i sakta mak åt vänster för att titta på det min yngsta son pekade på. Mitt i rörelsen sa det stopp och jag började skrika av smärta. Suck! Vad synd det är om mig.
En liten tröst är att jag hör diplomatiska samtal mellan barnen där ute i vardagsrummet nu. Och i eftermiddag kommer mamma och pappa. Det blir bra. Oooops, nu var det visst slut på diplomatin och den yngsta gråter. Hur ska det här sluta!?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar