Det jävla samvetet!

Jag är rätt så bra på att känna mina begränsningar. Jag vet när det är dags att lägga ner, när jag faktiskt inte orkar mer och jag borde stanna upp, ta de lugnt och låta framtidens Lisa ta tag i uppgiften. Det gäller både studier och simplare saker som städning och diskning. Jag är oerhört tacksam för den egenskapen. Jag tror den räddat mig många gånger från att köra in i någon vägg. Problemet är att förmågan att säga stopp kan lätt kan blandas ihop med lathet. Speciellt när det kommer till det där med städning, och visst, ibland är det lathet. Men när det gäller de stora sakerna har det inget med lathet att göra. Det säger mitt förnuft bestämt att det inte är. Förnuftet summerar exempelvis våren som gått med heltidsstudier och den ganska tunga posten c-uppsats, en heltidsarbetande man som lämnar hemmet före 07.00 och kommer hem tidigast 17.30 varje dag vilket inneburit att jag haft alla lämningar och hämtningar på dagis,  alla konflikter med barnen som ofta har med morgontrötthet och eftermiddagströtthet att göra, alla middagslagningar. Lägg på det livets alla sorger, två begravningar och sjuk älskad anhörig, summan är en ganska tung vår även för den som inte är gravid. Vem som helst skulle kunna känna sig trött och sliten efter en sådan vår! Så att jag är trött, väldigt trött, det är helt förståeligt säger förnuftet.

Men vad faen säger samvetet? Samvetet säger att visst fasen är hon lite lat allt. Visst kunde hon kört på lite hårdare, åtminstone orkat göra klart den där c-uppsatsen, eller åtminstone orkat gå och göra tentan ikväll. Nog är hon lite lat alltid, det där hon rabblat upp här tidigare är bara ursäkter. Visst hade hon klarar det om hon bara VELAT. Men hon vill inte och hon är lat!

Dumma dumma samvete, säger jag och förnuftet. Varför kan du inte ge mig lite kredd istället?

Jag är trött på att ha dåligt samvete.