Jag står i köket och spanar på Gosegrisen (samtidigt som jag lyssnar på gullebullen som bajsar och sjunger the final countdown). Hur som helst. Gosegrisen hänger på staketet till grannflickornas uteplats. Han vill liksom vara med men avvaktar lite där utanför staketet. Till slut går han in på gården och börjar prata lite. Han avancerar längre och längre in på gården. Till slut smyger han fram och lutar sig mot en bänk. Några minuter senare halvsitter han lite på bänken för att sedan lite osäkert backa mot ryggstödet och sätta sig till rätta. Det kändes så "åhhhhhhhhh" i hjärtat att studera detta tysta skådespel. Jag är övertygad om att det inte var jobbigt alls för Gosegrisen. Bara ett naturligt försiktigt sätt att ta kontakt med barn han inte leker med så ofta. Men det lämnade inte mamman oberörd. Hon tyckte han var världens modigaste. Nu leker de och har kul ihop. Såklart.
Jag inser att det här säger mer om min underliga och oförståeliga sociala oförmåga till mingel och att ta kontakt med ytliga bekanta än om gosegrisens förmåga att skuffa vänner. Det är han ju tydligen jäkligt bra på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar