Varje höst kommer den: förkylningen som inte går över förrän framåt maj. Varje höst tror jag att vi ska slippa den, att immunförsvaret äntligen har blivit starkt och att åtminstone jag ska få gå frisk hela vintersäsongen. Men icke. Såklart. Fredag den 27 november, på kvällen började jag hosta. (Innan dess hade hela familjen varit realivt friska förutom lite småsnoriga barn). När hostan försvann efter ca två veckor kom halsontet smygande, sen hosta igen och nu mycket snorigt och härligt öm i halsen. Men ingen feber, inte då. Jag är inte så sjuk och sliten, bara lite så där lagom för att aldrig känna mig helt frisk och kry och sprudlande av energi. Jag längtar så förfärligt mycket efter energi, den behövs till så mycket:
1. 2 st halvfriska dagisbarn
2. heltidsstudier förbåde mig och kärleken från och med måndag
3. hemtenta
4. slutseminarium
5. Göra färdigt och fint i lägenheten
6. Orka laga god och nyttig mat
7. Att både jag och kärleken bara har två lediga dagar i veckan, precis som alla andra (alltså kan jag inte lämpa över alla måsten på honom som ändå är hemma på dagarna)
8. Att ha sinnesro att klara av Gullebullens alla börja-dagis-förkylningar, med all skola som det innebär att vi missar. Antagligen det tuffaste med att båda föräldrarna pluggar och har barn.
9. Att ha sinnesro att lärarna på nästa kurs inte har haft vett att lägga ut schemat än, så att jag inte vet hur vi ska planera schemat til dagis. Studenter (oavsett om de har barn eller ej) kan väl inte behöva veta vad de ska göra om 14 dagar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar