Jag var med om mitt livs konsert eller föreställning eller show igår. Idag är jag liksom hög av känslan och samtidigt känner jag en sorg och tomhet över vetskapen att jag aldrig kommer få uppleva det igen. Jag mest suckar hela tiden, både av lycka och av sorg. Jag tror jag är lite kär i Roger Waters. Och mina tårar sen. Jag hade verkligen förväntat mig att jag skulle grina och hade ganska klart för mig när det vet som mest troligt att det skulle ske. Så kom tårarna helt oförberett till Vera Lynn och Bring the boys back home. Han hade så otroligt starka bilder till de låtarna och i kombination med otroligt mäktig och pampig musik var det omöjligt att hålla tillbaka tårarna. Jösses, vad ska jag ta mig till? Jag måste få se det här igen och igen och igen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar