Migränattack i löparspåret

Efter 6.7 km och ofantligt dålig tid de två sista kilometrarna börjar det plötsligt stroboskopblinka om en lite prick i vänster synfält. Jag stannar och börjar gå istället, pricken blir större och större och flyttar sig. Tillslut är den en ring som jag kan se igenom och mitt periferiseende försvinner istället. Jag möter grupper med människor, det har sammanlagt fyra kroppar men bara två av dem har huvuden. När jag bestämmer mig för att ringa sjukvårdsupplysningen så är det ofantligt svårt att träffa rätt på tangenterna, som om jag inte ser vart fingrarna landar. Jag misstänker såklart att det är ett migränanfall men tankar om diverse hjärntumörer är mycket svårt att undvika i sådana situationer. Väl hemma tog det ett tag innan jag lyckades pricka nyckeln rätt i låset. Jag ringer vårdcentralen och får en tid om migränutredning nästa vecka. Det låter bra säger jag och PANG så kom huvudvärken. Samtidigt som det såklart gör skitont är det en lättnad, det är nog ingen hjärntumör trots allt utan migrän. Såklart. Nu har jag legat prick still i sängen i några timmar. Huvudvärken har släppt och jag har äntligen fått i mig min lunch. Jag var så hungrig efter att bara ha ätit en tallrik fil i morse och sprungit på det, men inte orkat äta för huvudvärken och rädsla för att börja må illa också.

Det är skönt när det går över...