Efter en skön tur till sommarstugan eller kanske snarare sommarhuset som inte är mitt utan mina föräldrars och som inte helt är deras utan deras till en femte del är vi hemma hos Kärleken/pappan igen. Det är skönt. Jag har längtat lite, även om jag aldrig riktigt längtar hem därifrån. Gosegrisne däremot har längtat hem. Igår mitt på ljusdagen kom han fram till mig och pep som en liten mus och lyckades klämma fram att han "var rädd". Jag förstod först inte vad det handlade om och efter 100 frågor fattade jag att han helt enkelt hade lite hemlängtan/krypande oro/ångest som man kanske kan beskriva som rädsla när man är 5.5 år. Stackarn har varit helt bekymrad sedan dess, han vill aldrig bli lämnad ensam och samma gäller hans lillebror. Gullebullen ligger ensam och sover i sovrummet med dörren stängd och Gosegrisne klarar inte riktigt av det. Oroligt bad han en av oss gå in till honom så att han inte skulle behöva sova ensam. När vi försökte lugna honom med att det är OK så bestämde han sig för att gå och lägga sig därinne istället för ute i soffan med oss som han brukar göra på fredagar. "Men ni får inte lämna mig när jag somnat" säger han. Jag undrar vad i all världen han är så otroligt bekymrad över. Vad jag vet hände det ingenting speciellt som kan ha utlöst detta, men jag börjar fundera på spöken...
Jag kanske missade något viktigt i förra kursen i utvecklingspsykologi, man kanske helt plötsligt blir väldigt bekymrad och harig i den här åldern. Han har ju inte börjat drömma mardrömmar än, men det kanske är på gång!? Någon som känner igen detta? Jag är tacksam för delad erfarenhet! Jag känner igen hemlängtan ångesten från när jag var liten, men visst gick det väl över ganska snabbt, framför allt när man var hemma igen!?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar