Vardagen i ett (jävla) nötskal!

Jag är inte bra på det här att handskas med vardagen ensam. Jag behöver allt som oftast att vi är två här hemma på kvällarna. Framför allt om vi behöver något på affären. Jag går sällan dit frivilligt med bägge mina söner om det inte är absolut nödvändigt eller om vi ska köpa glass eller godis. Då brukar de sköta sig som två små änglar.

Men.

Idag fick jag väl hjärnsläpp eller så trodde jag att Gullebullen som snart fyller 3 år hade mognat. Men ack så jag bedrog mig. Gosegrisen önskade sig röda vindruvor att ha med till fruktstunden på skolan i morgon och jag tänkte att det var ju en mysig idé. Dessutom skulle jag också vilja ha lite mer frukt till min frukost. Hur svårt kan det vara att gå in i affären plocka på sig lite frukt och sedan raskt gå ut vid 17-tiden när alla andra är och handlar. Tydligen jäkligt svårt. Åtminstone för mig. När frukten var samlad och Gullebullen skött sig exemplariskt blev jag djärv och insåg att scans köttbullar och spagetti inte var min drömmiddag direkt, jag bestämde mig för att pröva lyckan och även försöka inhandla ingredienser till en ny middag och ett paket tamponger.

Varför, varför, varför?

Varför kunde jag inte nöjd mig med köttbullar och spagetti?

Redan då brakade helvetet loss. Gullebullen börjar stänga av och sätta på lampan i Ben & Jerry-glassfrysen varpå Gosegrisen får panik och börjar brottas med honom. Efter några minuter löser jag situationen och beger mig bort till köttfärsen. På väg dit smiter Gullebullen igen och springer räser mellan hyllorna medan jag jagar. Jag fångar honom men sekunden efter är han borta igen. Borta på riktigt. Jag lämnar min kund korg och springer om kring minst sagt stressad för att hitta honom och det gör jag. Han sitter glatt utanför kassorna och inspekterar någon annans mat som kommer åkande på bandet. Jag bär med honom in i affären igen och talar allvar med honom. Då upptäcker jag att Gosegrisen är borta. han kommer dock lunkandes och gråtande efter ett tag. Rädd över att ha tappat bort både mig och Gullebullen. Nu borde det väl ändå vara över. Men icke. Medan jag är och hämtar tortillabröd försvinner Gullebullen igen och den här gången beordrar jag Gosegrisen att stå kvar på sin plats och går direkt till kassorna för att fånga in den yngre Vildgrisen (som jag för övrigt funderar på att döpa om honom till efter den här dagen) men döm om min förvåning när jag inte ser honom på den plats jag förväntat mig att hitta honom på (vid rullbanden vid kassorna). En vänlig kassörska men med ändå ganska uppfodrande blick meddelar mig att hann står och trycker bakom henne, alltså inne bakom och mellan kassorna. Det hänger en kätting i vägen in dit som en liten hint att det är förbjudet område. Men vad bryr väl sig en Vildgris om något sådant?

Men nu tog det slut på det roliga för hans del. Jag skällde mycket bestämt (men ändå ganska diskret måste jag säga) ut honom och lät meddela att han aldrig mer ska få gå och handla med mig. Sen bar jag honom på armen under resten av vistelsen på affären och gudarna ska veta att jag undrar över varför jag inte tog ett järngrepp om honom redan efter fryslampe-incidenten?

Aldrig mer!

Hellre svälter jag mig själv och mina barn än går dit själv med honom igen. Han ska få vänta tills han blir minst fem år innan han får gå och handla mat igen. Det lovar jag nästan...