Reflektion

Ju mer jag jobbar med det jag gör desto mer förstår jag att det verkligen inte är lätt att befinna sig längst ner på samhällsstegen (eller hur man nu ska definiera det). För även om vissa inte vill sluta missbruka eller förändra sina liv, så finns det de som vill det, men inte får en rättvis möjlighet. Det kan handla om så simpla saker som att man får plats på fel sorts boende. Där det kanske är tillåtet att missbruka och då är det inte så jäkla lätt att hålla motivationen uppe, om tjugonio grannar lockar med diverse substanser.

Det är lite läskigt att inse att vi som jobbar och de som bestämmer vilka som ska få flytta in har otroligt stor makt över andra människor. Varje människa som blir nekad plats på ett drogfritt boende, får bara bekräftat att deras vilja att skärpa till sig inte är värt mycket. Att det inte är värt att satsa på just den individen för det finns andra med större chans att lyckas. Och det finns så många tillfällen som går till spillo eftersom man måste handla snabbt och ta till vara de tillfällen som ges, små korta tillfällen av lust men kanske framför allt ork att kämpa för ett bättre liv. Det är riktigt läskigt. Vem har gett oss/dem rätt att leka Gud över andras liv?

Jösses vad jag fick svårt att uttrycka mig. Återkommer kanske när tankarna och pusselbitarna hamnat på rätt plats...