Nutid

Nu bor vi i en "fin" men sliten 4:a på 98 kvadratmeter. Det är en etagelägenhet med öppen planlösning på nedervåningen och tre sovrum på övervåningen. Vi kan stoltsera med öppenspis (som det ligger en omkullvällt stol i för att Gullebullen inte ska krypa in och bli smutsig) och en liten uteplats i österläge (solen förvinner klockan 13 på sommaren och når nästan inte hit alls på vintern).

Det har varit en väldigt bra lägenhet. Vi har firat jul här, och haft långbord för 20 personer på kärlekens 30-årskalas. När mina föräldrar har varit i stan har den självklara samlingspunkten för hela stora familjen varit hemma hos oss, det har jag verkligen gillat. En stor del av nedervåningen är lekutrymme för barnen och det är verkligen den största delen. Eftersom vi bor på bottenvåningen har vi de senaste åren kunnat släppa ut Gosegrisen på gården utan att behöva följa med, det har räckt med att ha altandörren öppen.

Det har varit en ganska frustrerande lägenhet. Det finns två toaletter, men de är båda väldigt små och det finns inget badkar. Köket är bara som en stor kokvrå det är inte möblerbart. Två av tre sovrum är pyttesmå så Gosegrisens rum är verkligen trångt. Trädgården är hopplöst mörk så alla fina vårplanteringar slokar ganska snabbt i brist på ljus. Eftersom vi har bott på bottenvåningen har vårt hem ibland känts som en öppenförskola, det har varit väldigt idylliskt de dagar jag kännt mig pigg och tålmodig men en PMSig dag blev jag ibland vansinnig när barnen på gården kom hem till oss och bad om vatten, mat eller behövde bajsa. Gå hem till din egen mamma har jag ibland lite surt uppmanat de stackars oskyldiga barnen. (Till mitt försvar kan bristen på tålamod i de situationerna ha berott på att jag vickade på förskolor och inte hade lust att driva en egen på fritiden också).


Sammanfattnignsvis måste jag ändå säga att vi har trivts med lägenheten, så det är inte den som är orsak till våra flyttplaner utan närmiljön kanske man kan säga. Eller det att vi alltid har tänkt på det här som ett tillfälligt boende, ett ställe vi ska flytta ifrån så fort vi är färdigutbildade. Men nu börjar det kännas lite meningslöst att bo där vi inte kan tänka oss en framtid. Det finns ju inte på kartan att vi skulle köpa ett hus här för flera miljoner.

När jag provade min flyttplan på pappa (det är bra att prova funderingar på honom, han ställer alltid en massa praktiska frågor och jag får verkligen argumentera för min sak, har jag inga bra argument är mina planer ofta inte så viktigt för mig har jag märkt) gnällde jag mycket på barnens miljö och oron för att skolan inte verkar så bra. Efter ett tag kommer jag på att det har skett minst två dödsskjutningar i närområdet sedan vi flyttade hit för tre år sedan, det har inte fått oss att tänka på flytt, men när små barn slåss med pinnar, järnrör och kallar mig för jävla fitta då börjar vi fundera. Jag tycker det är lite konstigt. (En av skjutningarna var förvisso ett självmord av misstag och i det andra kanske ingen dog, jag minns inte så noga).

Nu funderar vi på att flytta, i morgon ska vi gå på visning, på lördag ska vi gå på visning. Chansen är ganska stor att vi får en av lägenheterna om vi ha någon av dem. Det känn spännande och läskigt och tryggt och skönt.

På tisdag vet vi mer om vår framtid.