I morse dansade min underbara Gosegris lite balett i vardagsrummet och visade stolt upp en piruett. Jag berömde honom så klart och då blev han förlägen och sa att jag inte fick berätta för fröknarna på dagis. Självklart frågade jag varför och efter lite fler frågor så kommer vi fram till att han inte vill ha beröm av dem. (Han gillar inte att vara i centrum, inte på dagis i alla fall). Sedan lägger han till att han är rädd för att fröknarna ska berätta för kompisarna också.
Min Gosegris vill inte att kompisarna ska veta att han ibland gör piruetter hemma. Han är rädd för att bli retad.
En del av mig vill bara krama om honom och lova honom att han aldrig ska bli retad av någon, det ska mamma se till. En annan del vill ge honom en liten knuff i ryggen och låta honom stå på sig och vara stolt över att han leker att han dansar balett. Den största delen vill veta vilka kompisar som är potentiella "retare" i det här fallet och jag får god lust att söka upp dem och ge dem en rejäl utskällning för att de är otoleranta mot avvikelser, sen vill jag söka upp deras föräldrar och skälla på dem för att de har fostrat sådana barn. Sedan vill jag ge mig på samhället på något sätt också. Fan också att det ska vara så svårt att vara en femårig pojke och en femårig pojkes mamma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar