På torsdag drar familjen på minisemester för att fira Gullebullens födelsedag och för att ha en massa barndomsnostalgi. Själva återträffen har varit bestämd sedan länge, säkert sen januari eller tidig februari. Att vi sedan bestämde att fara dit redan på torsdagen bestämdes för någon vecka sedan.
So far so good. Det hela blev dock lite bekymmersamt, komiskt, förargerligt eller bara dråpligt när vi diskuterar packning och jag säger till Kärleken att vi får väl köra lättvikt och ha samma smutsiga kläder fram tills de andra kommer och då i alla fall byta om till hela och rena kläder. "Vilka då som kommer?" svarar Kärleken varpå jag bara kan utbrista "Men du kan väl för fan inte mena allvar? Vi ska ju ha återträff med alla barnen, det vet du väl?"
Tydligen inte, jag blev först otroligt sur men ju mer jag tänker på det desto osäkrare blir jag på om jag verkligen har sagt det till honom. Jag minns att jag har diskuterat det på Facebook, med mina föräldrar, mailat alla andras föräldrar och pratat om det med mina bröder men jag har faktiskt inget tydligt minne av att jag har berättat om det exakta datumet med Kärleken.
Mycket konstigt, men antagligen inte otroligt, däremot rätt så sorgligt. Vi går båda med en liten bekymmersrynka mellan ögonen och konstaterar att vi får nog bli bättre på att kommunicera. Hur fasen det nu ska gå till? Att få avsluta en mening medan barnen är vakna är i princip omöjligt och att vi kommer ihåg vad vi tänkte prata om när de väl somnat är inte så vanligt det heller och om vi mot förmodan skulle göra det gäller det att ha ork och lust att prata istället för att bara ligga utslagen i soffan eller surfa runt i en liten bubbla. Kanske dags för någon slags ny kommunikationsrutin här hemma. Vi gillar ju sånt, tror jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar