Igår bestämde vi oss för att utöka Valborgsfirandet med räkor och vin och Stora Brors familj. Vid fyra skulle jag bara sticka iväg och inhandla smarrigheterna och när jag står och väntar på bussen ringer Kärleken och säger "Gullebullen har spräckt läppen, du får komma hem igen". Jag raskar hemöver och när jag kommer hem börjar jag prata om sådana dära tejpar som man tejpar ihop sår med. Kärleken ber mig titta på pojken och påstår att det nog behöver sys. Det trodde jag också när jag såg läppen. Det såg ut som en sprucken varmkorv som det forsade blod ur. Mörkrött blod. Och stackars Gosegrisen som är livrädd för skador och blod satt inne på sitt rum och gnydde med en väldigt vit nyans i ansiktet. Jag packade ihop Gullebullen, en flarra vatten och lite blöjor och tog bussen bort till barnakuten som ligger alldeles i närheten. Mycket riktigt behövde det sys. Så medan jag och Gullebullen väntar på att träffa läkaren ringer jag kärleken och nämner något om en fiskbil utanför Ica som kanske står kvar när vi åker hem igen. Det gjorde den inte, för vi kom hem igen först klockan tio. I morse.
Det visade sig att för att sy en så liten kille i ansiktet behöver de sövas och det blev inte av förrän klockan tre i natt. Men oj vad bra omhändertagna vi blev. Så fort vi fick veta att han skulle sövas fick vi komma till kortvårdsavdelning och både mamman och pojken fick en säng att sova i. Men det blev ju inte aktuellt förrän Gullebullen hade sprungit 500 varv ute i korridoren och stått upp på cyklarna i lekrummet och riskerat sitt liv på andra vis. Men med hans vildhetsgrad (han är nog ändå "den vilda bebin" personifierad) är vi ändå mycket nöjda med att vi besökte en akutmottagning för första gången strax innan hans 2-års dag.
I morse vaknade han upp pigg och sprallig som vanligt och mamman i sängen bredvid frågade om narkosen kanske har gjort honom lite speedad. Nejdå, det är hans normaltillstånd muttrade jag.
Nu har han slocknat i soffan och för första gången på länge får jag hjärtklappning så fort ungen gör något. Han hoppar högt i vår dubbelsäng och slänger sig handlöst framåt på ansiktet, utan att ta emot sig med armarna och visar inte med en min att det skulle göra ont. Jag hoppas verkligen att de 6 små stygnen håller.
Jaja, helgens planer har liksom kommit av sig och just nu är jag glad om jag orkar komma på vad vi ska ha till middag ikväll. Jag kan ju inte gratulera mig till en god natts sömn direkt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar