... sa jag innan jag la mig till rätta i soffan med huvudet i Kärlekens knä. Jag gillar verkligen vintersport och gärna skidåkning, men jag var så himla trött så efter det första varvet på den klassiska delen gav jag upp och somnade.
En minut senare, kändes det som, vaknade jag av att kärleken skrek något om att det var spännande nu. Jag blev vettskrämd och förstod absolut ingenting. Många läskiga tankar hann flöda igenom min darriga kropp innan jag fick fokus på tv:n och förstod att det var spännande i skidtävlingen jag somnat ifrån. Jag hann precis vakna till för att se målgången. Oj vad besviken jag blev. Man ska inte tro att det räcker med att se en spännande slutspurt. Jag känner mig fullkomligt snuvad på konfekten. Hela grejen med längdskidor är ju ändå att se hela loppet, se alla mellantider och bita på naglarna de sista varven. Det missade jag. Jag måste nog se loppet i repris idag, bara för att få en känsla av hur coolt det var.
Kärleken är i alla fall lycklig och en bättre födelsedagspresenet kunde han inte önska sig. I morse stod sig tydligen våra materiella presenter ganska bleka i jämförelse med gårdagkvällens sportupplevelse. Men var jag dum nog att fråga vad som var bäst, får jag väl skylla mig själv!
Grattis kära Kärlek!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar