Attitydförändring?

Eller bara tillfällig harmoni?

Något har i alla fall skett med Gosegrisens mycket negativa inställning till den nya förskolan de senaste dagarna. Vi har iofs misstänkt att det inte varit så illa eftersom personalen glatt delat med sig om hans skratt och nöje under dagarna. Men, i tisdags höll jag på att tappa hakan när han glatt berättade detaljerat om en utflykt de haft till tjärnen, med tillhörande varmchoklad, macka, vass-brytning och springtävling hem som han förövrigt vann tillsammans med en av fröknarna (pedagogerna). Det sensationella är egentligen inte att han ahde roligt utan att han berättade om det detaljerat inte bara en utan två gånger eftersom pappan också behövde få veta!

Sedan hände nästa konstiga grej. Han har ju fullkomligen hatat vintern efter att snön inte längre var en nyhet alltså typ, efter dag 2 med snö. Varje morgon har han beklagat sig, varje helg har vi haft långa dispyter om utelek innan någon av oss gett upp. Så hände det igår att när jag kommer hem från skolan så hittar jag Kärleken och barnen ute gungandes, på Gosegrisens initiativ. De var ute i säkert en timme, helt otroligt.

Och i morse som pricken över i, när jag verkligen förväntat mig en ganska motig morgon med frukost på dagis för första gången på dryga veckan. Då börjar han gnälla över att han slutar redan halv fyra idag och inte klockan fem eller sex. Jag försökte säga att det inte alltid är kul att vara kvar så länge eftersom personalen på hans avdelning går hem och det kan vara andra fröknar då. Det gjorde honom inget alls, påstod han, han hade ju redan träffat flera av de andra avdelningarnas fröknar och de verkade snälla, så det skulle minsann inte vara några problem.

Jag är förvånad, men samtidigt är det väldigt skönt med lite andrum i dagis-krisen. Jag funderar på om det beror på att vi har börjat berätta allt han vill och funderar över för fröknarna i hallen på morgonen så att han hör och verkligen vet att de vet. Gosegrisen har ju inte pratat med personalen pån ågon av sina förskolor på ca 3 år (jag vet att det finns diverse namn och diagnoser på det, men det är ett annat kapitel...). Vi har i alla fall alltid tyckt att vi inte ska vara hans språkrör och att hans frustration över att inte få som han vill kanske skulle motivera honom att börja prata. Det har det inte gjort, det har bara resulterat i en mycket frustrerad och utåtagerande kille i hemmets trygga vrå istället.

Jag kan idag verkligen inte begripa att vi inte fattat tidigare att det inte var en vidare bra strategi, det har ju inte resulterat i något som vi tänkt oss. Hur många gånger har vi inte fått hem en kille som hjärteskärande berättar att han "är törstig för att han bara fick ett glas vatten till lunchen idag" eller börjat gråta på kvällen när han förklarar att de glömde ge honom ett ägg på den efterlängtade äggfrukosten eller den goda såsen till fisken vid lunch. Hur många gånger har inte jag och kärleken velat lägga oss ner och gråta bredvid honom, stackars älskade lilla Gosegris.

Men som sagt, han verkar nöjdare och självklart har vi nu bett personalen ta sig en ordentlig titt på honom vid måltiderna för att se om han har allt han behöver, men det går ju också bra att fråga honom, han kan ju faktiskt peka och nicka eller skaka på huvudet.

Det här gnager såklart, men som sagt, det är en otrolig lättnad att märka att en ändrad strategi från vår sida verkar göra honom mer tillfreds.