De senaste åren, kanske de tio sista åren, har jag haft en återkommande dröm. Jag har inte drömt den särskilt ofta, en eller två gånger om året bara. Den har aldrig varit exakt likadan men det jag gör har alltid varit det samma. Jag har sprungit. Sprungit på vägar eller skogsstigar eller ängar eller stränder. Fort och obehindrat, känslan har varit underbar, som om jag var barn igen full av energi.
Idag ska jag ut på mitt 24 joggingpass för den här hösten. Det är rekord på så många olika vis. Aldrig någonsin förr har jag lyckats hålla intresset för jogging uppe så länge och aldrig någonsin förr har det gått så bra. För första gången i mitt liv njuter jag av att vara ute. Dels för att jag gör något bra för min kropp och för min hälsa, men också för att det faktiskt är som att få en minisemester. Att bara få ge sig iväg en stund, utan ansvar utan tjatiga eller sura barn och föräldrar. I kväll ska jag springa 6 kilometer och jag kommer flyga fram. Som i drömmen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar