Sitter på spårvagnen och lyssnar på gråten av en förtvivlad 6-åring. Mannen som är med honom, talar inte till honom, kramar honom inte, tar inte på honom och tröstar definitivt honom inte. Jag känner mig så vansinnigt maktlös. Vill bara gå fram till barnet och låta det flytta in innanför min varma gosiga dunjacka. Eller ge mannen en smäll. Men vad gör jag. Jo jag sitter kvar här och lider i tysthet och konstaterar att barnet tystnat. Kanske gav han upp. Kanske fick han tröst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar