Vid lunch idag fick jag ett sms som gjorde mig iskall. Det stod "Vi saknar din son, är han lite sen?" HELVETE! Vi hade glömt bort kompisens innebandykalas. Sonen var på stan och kalaset långt bort i andra änden av stan. Inte en chans att vi skulle hinna dit. Inte med lokaltrafiken och utan bil. Kärleken och jag bestämmer oss för att inte berätta något än. Vi ville vänta lite, med tanke på att reaktionen skulle bli fullkomlig katastrof var det lika bra att vänta tills de kom hem till hemmets trygga vrå. Väl hemma tar det flera timmar innan vi vågar klämma ur oss sanningen. När det väl sker, spänner både Kärleken och jag hela kroppen och väntar på reaktionen. EN reaktion som blir så här:
"Jasså? Jaha! Det gör inget. Det hade jag också glömt bort."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar