Året som gått - det som satt sig

Okej. Man ska kanske inte skriva en årskrönika när man har ett av 2011 års mest pessimistiska dagar. Och jag är verkligen ingen pessimist, egentligen. Men sanningen är den att 2011, bortsett från några höjdpunkter, så här när jag ser tillbaks på året är ett av mitt livs tyngsta år. Så är det. Det har varit ett påfrestande år psykiskt, men det har också fört med sig att jag och hela min familj och kanske i synnerhet mamma och pappa har förstått hur många underbara, omtänksamma och kärleksfulla människor vi har omkring oss. Det är något jag ska ta med mig till nästa år. Kärleken säger att 2012 ska bli det bästa året hittills. Jag skulle vilja tro på honom.

Gott nytt år alla underbara, omtänksamma och kärleksfulla människor!

Nu har jag bittrat färdigt

Ok. Dags att se lösningar istället för hinder. Vi kommer inte tvingas flytta än på några år, så det är ingen idé att deppa ihop än. Och mycket kan hända på ett år eller två. Så det så!

Årets sista natt har varit bitter

Jag har legat hela natten och varit bitter över vår boendesituation. Jag har både drömt bittra drömmar och tänkt bittra tankar när jag varit vaken. Eftersom den ljusnande framtid snart är här, blir det ett brutalt uppvaknande att förstå hur otillräcklig n inkomst är i bosatdssammanhang. Vi vill ha ett förstahandskontrakt, det är i princip omöjligt. Vi vill äga en bostad, ännu omöjligare. Och det är ungefär där jag landat. Blöööö!

Gott nytt år!

Hummus!

I morgon blir det meze och hummusen och baba ganoushen är under tillagning. Hummusen blev snuskigt god och jag kan knappt vänta tills i morgon. Åhh vad gott det ska bli. Svull och soffläge är det som gäller för mig imorgon. Hoppas någon annan orkar stå för själva festandet.

Det gäller att prioritera

Istället för att städa och fixa och joxa, tack och lov firar vi nyår borta, ägnar jag dagen åt soffliggande/sovande, utelek med barnen och nu måste jag helt enkelt bygga lite lego istället för att sortera tvätt och planera middag. Jag är helt enkelt en närvarande förälder idag. Inte så mycket för att jag vill, utan mest för att det är så mycket annat som jag inte vill. En halvtragisk sanning.

Äntligen!

Hurra! Som vi har längtat efter en fjällsemester. Vi har romantiserat kring detta i flera år. Hur vi rosiga om kinderna slår oss ner i en snöhög och dricker varm oboj efter att ha åkt lite längdskidor i det vackra snölandskapet. Nu blir det av! Vi far en vecka i januari och jag behöver bara skolka i två dagar. Självklart är vi realister och inser att vår idylliska fantasi ligger långt bort från verkligheten med vår älskade snöhatande förstfödde son. Honom har vi mutat med en dag på äventyrsbad. Vi kommer ha bastu i stugan också, det gläder honom också. Det ska nog bli bra detta.

Vinterdrömmar

Vi drömmer om en spontansemester i fjällen någon gång i januari. Men hur långt är vi beredda att åka? Vad får det kosta? Både utför och längd? Och hur handskas man med en Gosegris som hatar vinter och kyla? Många frågor och än så länge väldigt få svar.

The look of love

Från världens bästa kärlek och gullungar!

Väntar på att bli använda

Hon vet inte vad hon bett oss om

Svägerskan har bett oss göra Janssons. Det har aldrig någonsin tillagats i mitt hushåll. Vi får väl se hur det blir...

Uppdatering till alla utan facebook

Igår kväll ägnade jag tiden mellan nio och elva med att plocka, dammsuga, skura och städa toaletten. Lägenheten är nu så fin så fin. Och jag är idag så trött så trött, eftersom jag städade istället för att sova igår kväll. Ibland får man prioritera.

1986

När jag var sju år kom europe med "the final countdown" och vidgade mina vyer från schlagerns värld. Nu är Gg sju år och har precis upptäckt en ny värld utanför schlagern med hjälp av samma låt. Vad blir den naturliga fortsättningen för honom nu?

Shaboom, trance dance eller kanske Lili & Sussie?

Okej så här är det!

På onsdag morgon drar vi alla iväg till våra skolor och dagis och praktiker för att på eftermiddagen snabbt som fan skynda oss hem, hämta våra förhoppningsvis färdigpackade väskor och ta bussen till tåget till jullovet. Nu är det på det viset att lägenheten är löjligt försummad. Den börjar närma sig något slags bottentekord. Inte en packlista är skriven. Inte en tvättid är bokad. jag undrar om det inte är dags att plocka lite, boka en tvättid och kanske skriva ner någon slags lista över vad som ska med?!



Jag börjar med att ta mig an det här hörnet...

Jag är desperat, jag vill och behöver ha jullov nu. På momangen!

När man laddar för krig

Vid lunch idag fick jag ett sms som gjorde mig iskall. Det stod "Vi saknar din son, är han lite sen?" HELVETE! Vi hade glömt bort kompisens innebandykalas. Sonen var på stan och kalaset långt bort i andra änden av stan. Inte en chans att vi skulle hinna dit. Inte med lokaltrafiken och utan bil. Kärleken och jag bestämmer oss för att inte berätta något än. Vi ville vänta lite, med tanke på att reaktionen skulle bli fullkomlig katastrof var det lika bra att vänta tills de kom hem till hemmets trygga vrå. Väl hemma tar det flera timmar innan vi vågar klämma ur oss sanningen. När det väl sker, spänner både Kärleken och jag hela kroppen och väntar på reaktionen. EN reaktion som blir så här:

"Jasså? Jaha! Det gör inget. Det hade jag också glömt bort."

Fredagstrött

Hade sett framemot eftermiddagen. Föreställde mig själv, fylld av energi, redo att ta mig an diskbärget och skräphögarna på golvet. Men det bidde inte så. Blir glad om jag orkar maka undan all disk i ett hörn på arbetsbänken så att det går att laga middag. Kanske kan jag sopa en gång fram till tv-soffan också. Jag gjorde visst av med alla mina krafter på bolaget och på Ica. Får prioritera om nästa fredag. Men då är det ju dan före dan. Äntligen.

Ville bara säga det

Idag är jag världens sämsta förälder. Alla kategorier. Men det är inte bara min äldsta son det är synd om. Just nu tycker jag mer synd om mig själv. Fan också.

Det blir inget

Hade storslagna planer på årets julkort. Men inser att det inte hinns med i år. Korten är inte ens beställda än. Det kom liksom bort bland allt annat som också kommit bort i min något mosiga hjärna. Så synd. Jag älskar att få julkort, men tycker att alldeles för få av mina vänner i min egen ålder skickar. All heder till er som gör det dock, och förlåt för att ni inte får något i år. Jag lovar skärpning till nästa år. Hur som helst så var planen att prioritera om bland mottagarna i år. Sålla bort lite tanter och farbröder och förära fler av min generation ett julkort i år. Som en investering inför nästa år. Men det blev inget med det. Jag får ta nya tag om elva månader istället. Och får väl köra halvtråkiga varianten med mail och Facebook i år. Suck.

Åh han är så stor.

Gosegrisen blir så stor, så stor. Det händer så mycket normalt här hemma som gör mig alldeles varm. Han bjuder på cirkusföreställningar tillsammans med brorsan som han tränat och dresserat väl. Han spelar kortspel och det senaste upptåget är en hemlighetsbok. Den är hemlig och där skriver han ner allt hemligt. Vi får inget veta. Problemet uppstår bara när man inte kan stava allt själv. Man kanske behöver hjälp med svåra ske-ljud. Som hur "kär" stavas. Åh älskade lilla unge. Så synd att det är en hemlig bok. Jag är rätt så nyfiken kan man säga.

Nöje

Här spelas det "finns i sjön" för fulla muggar. Det gör mig sugen på att köpa både Uno, löjliga familjen och Svarte Petter, eller vad de nu heter. Det är så mysigt, och tänk när han är mogen att lära sig spela roligare kortspel!

Oh no!

Svullen hals som kliar och ömmar. Tryck över näsa, panna och ögonbryn. Jag har inte tid med sånt nu. Men åker hem och lägger mig i soffan, ser en film och snaskar lite godis. Det borde vara bästa medicinen.

Om det gick att frysa tiden

Idag var världens bästa Gullebulle världens sötaste pepparkaka på i dagis luciatåg. Han var så stor och duktig. Stod kvar på sin plats trots att han såg både bror, mor, far och mormor. Han sjöng med ordentligt i alla sånger och ansträngde sig hårt för att göra alla rörelser rätt. Han var så där underbar så att jag blev lite blank i ögonen och tjock i halsen. Och sen när alla fina barn var färdiga och glatt stod och applåderade sig själva så kunde man gott frysa tiden ett tag. För det där efterföljande fikat med trängsel och fullkomligt kaos med spralliga syskon och trötta föräldrar. Det är liksom bara trevligt ett väldigt väldigt kort tag.

Dags att prioritera!

Nu har vi lagt orimligt mycket tid på ett jävla pepparkaksslott. Förvisso väldigt uppskattat av barnen, men man undrar ju om vi inte gjort oss själva en riktig björntjänst!? Nu är det iaf dags att prioritera annat. Kärlekens (och mina) julklappar till exempel. Julkola med turkiskpeppar. Tvätta. Städa. Packa. Vi åker om nio dagar och känner mig minst sagt stressad. Åh vad jag längtar till den 22 december. När vi vaknar upp hos mor och far och kan fokusera på julmaten.

Ta da!

Idag är dagen

Då alla resurser läggs på att färdigställa pepparkaksslottet. Mormorn är här och styr upp grejer. Jag har redan hunnit bli brännskadad av smält socker. Det kommer bli så bra, så bra!

Värsta känslan

Sitter på spårvagnen och lyssnar på gråten av en förtvivlad 6-åring. Mannen som är med honom, talar inte till honom, kramar honom inte, tar inte på honom och tröstar definitivt honom inte. Jag känner mig så vansinnigt maktlös. Vill bara gå fram till barnet och låta det flytta in innanför min varma gosiga dunjacka. Eller ge mannen en smäll. Men vad gör jag. Jo jag sitter kvar här och lider i tysthet och konstaterar att barnet tystnat. Kanske gav han upp. Kanske fick han tröst.

Sovmorgon

Och om jag fick välja skulle jag mysa runt i pyjamas, raggsockor och sunkkoftan hela dagen. Och ignorera tvättkassarna som syns i bakgrunden. Drömma går ju.

Lustig association

Snömodd i gatulyktans sken gav mig lust att ta på mig löparskorna och broddarna och ge mig ut i skogen. Det var ett bra träningsår i fjol...

Vissa förhandlingsgrepp fungerar bättre än andra

"Men snälla! Snälla! Jag få gå ut med återvinningen innan jag går och lägger mig!?"

"Eh, ok! Inga problem, varsågod!"

Årets projekt

Det ska bli ett pepparkaksslott i år. Kärleken bakade i dryga timmen och fortfarande saknas tre väggar till det fjärde tornet, förutom taken och de väggarna till själva slottet då. Har vi tur är vi färdiga till jul.

Ännu en domedag är över

Och goda nyheter är goda nyheter är goda nyheter. Typ.

Om mina handledare gått förbi mitt rum...

... alldeles nyss och tjuvlyssnat på när jag hade telefontjänst. Då hade de hört det här:

"Men för helvete, jag skiter väl i om det heter OCR-nummer eller inte, ge mig det jävla numret längst ner till vänster på fakturan bara. Det är bara det jag behöver, oavsett vad det numret kallas."

De hade kanske inte tyckt att det vore så bra att jag svarade i telefonen med det språket... Men nu var det så att jag inte pratade med någon samarbetspartner eller liknande, jag pratade med min far. Vi missförstod varandra ganska rejält, eller jag missförtod honom så att säga. Jag blev arg och iriiterad och använde ett mindre vårdat språk.

Som tur var kom ingen av mina handledare förbi och jag slapp ställas till svars för mitt telefonspråk.

Förlåt mig pappa!