Status kl 15.30

Sista kräkningen efter mat/dryckintag skedde för 32,5 timmar sedan. Ingen annan är drabbad än och jag vet inte om jag ska börja tro att vi andra har klarat oss eller oroa mig för att vi kommer få det på lördag eller söndag så att resan verkligen hotas...

Annars har vi det mysigt och städar och adväntspyntar och packar och donar.

Jaha ja...

Här går jag omkring och väntar på att bli magsjuk jag också, eller att Kärleken eller Mellan ska börja kräkas. Jag hoppas verkligen att Mini klarar sig!

Stor har i alla fall inte kräkts sedan tidigt i morse och har fått i sig några isglassar, smörgåsrån och lite vätska utan att få upp det igen.

Roligare kunde vi ju haft det!

Ja herre jösses, är det inte det ena som hotar vår resa så är det andra. Spännande är det, men jag vet inte om jag behöver mer spänning och stress i livet just nu...

Adjö till vidare, nästa gång vi hörs kanske jag ligger på toagolvet med huvudet i porslinsstolen!

Skit också # 2

Stackarn har kräkts hela natten och hoppet om att kunna komma iväg på måndag sjunker en gnutta ...

Skit också!

Nu kräktes Stor.

Nu håller vi tummarna för att vi andra håller oss friska istället och att det bara var något dåligt han ätit...

Oh no!???

Ångesten som uppstår när Stor säger att han har ont i magen och mår lite illa...

Om det skulle vara kräksjuka kunde nog tajmingen vara sämre!

Nu håller vi tummarna på att det bara var trötthet och inget annat!

Lättad!

Drar åter igen en lättnadens suck när räkningarna betalats. Det kanske kan bli en skaplig jul i alla fall. Januari kan däremot bli kärv innan jag fått mitt CSN, men det är ett senare problem...

Blir vansinnig.

Jag fattar inte vad det är som går fel i princip varenda jävla kväll när vi lägger barnen. Det verkar inte spela någon son helst roll om vi börjar i god tid eller är sent ute. Om vi läser sagor eller inte. Om vi är stränga eller snälla. Om de får sova i vår säng eller i sina egna. Hur vi än gör slutar det oftast med att någon förälder får ett psykbryt på deras krångel, tjat eller bråk dem emellan.

Som grädde på moset gråter oftast Mini förtvivlat utanför om jag lägger barnen. På kvällen duger nämligen bara hans mamma. Jag undrar vad grannarna tror när de hör kalabaliken och skriken härifrån mellan åtta och nio varje kväll...

Skit vad jag är trött på det här. Någonting måste göras.

Får jag lov att presentera:

Stor, Mellan och Mini. Mina barn!

De har fått nya namn här på bloggen, lite mer up to date.

Om en vecka!

Om exakt en vecka är vi förhoppningsvis uppe i luften och på väg. Denna resa bör alltså börja planeras typ igår. Dagen ägnas därför till att göra packlista och att-göra-lista!

Förbannade läggningar.

Är otroligt glad att det inte är jag som har läggningen ikväll. Det är förvisso inte superroligt att sitta utanförvoch lyssna på bråket och de hysteriska (kanske överströtta?) och trotsiga ungarna heller...

Herre Gud vad ofta läggningarna i den hör familjen ballar ur...

Fredagsmys.

I föräldrahemmet. Igen. Drack en liten 33 cl burk Astrakan. Blev full. Måste sova!

Kommer ni ihåg hyllan från helvetet?

Hittar tyvärr inte förebilden men den finns i något blogginlägg från i våras. Så här skaplig ser hyllan ut nu.




Haha. Tar bilden och inser när jag ser den att den förvisso inte är bokhyllan från helvetet för mig längre, men att den gott och väl fortfarande skulle kunna vara det för någon annan. Någon med andra måttstockar...

Gottsugen!

Så! Nu har vi varit nyttiga varje kväll sedan i måndags. Två kvällar med andra ord. Nu börjar det alltså suga i gottetarmen igen. Det är inte lätt när det när det är svårt.

Tisdag

Idag är en bättre dag och mamma har fått komma hem igen. Skönt.

Måndag

Usch vad jobbigt det är att komma hem igen efter en helg med mamma. Det är såklart skönt att vara hemma med alla mina barn och kärleken igen, men jag vill ju bara åka tillbaka.
Vilken tur att vi åker dit alla fem på fredag igen.

Min pappa!

Min underbara älskade pappa som sliter häcken av sig just nu. Som "jobbar" deltid som vårdbiträde. Som är en kärleksfull make. Som är husägare. Som är min och mina bröders bästa pappa. Som är van att bjuda på lyxmat varje gång hans barn behagar besöka föräldrahemmet. Denna underbara pappa ursäktade sig lite med att det "bara" blir pannbiff med stekt lök till middag på lördag.
Jösses! Det är verkligen INGEN som förväntar sig att han ska orka eller vilja stå vid spisen en hel helg när någon av oss kommer dit i princip varje helg nu för tiden. Jösses! Det räcker med mackor eller en påse fryst pytt i panna. Jösses! Möjligtvis kunde man vänta sig att vi barn lastar av honom och lagar middag istället. Jösses!
Dessutom är ju pannbiff med stekt lök supergott och lyxigt nog!
Puss till dig pappa, du är bäst!

Update:
Här kommer ett axplock av vad vi blivit bjudna på under hösten:
Oxsvansragu

Älgfärslimpa med palaternackemos, gräddsås och rårörda lingon

Någon form av nötstek med rödvinsreduktion och potatis- och palaternackemos.

Det har varit väldigt gott, men absolut inte förväntat!

Den här berg- och dalbanan!

Det börjar bli riktigt påfrestande att åka i den. Å andra sidan sitter jag ju helst kvar för jag orkar inte ens tänka på hur det kommer bli när den stannat...

Suckar bara. Bara suckar.

Uuuuuh va gött!

Medan jag åt väldigt många olika rätter under fem timmar i lördags kväll åt Mini inte en enda! Så kan det gå, det gick visst bra i alla fall och jäklar vad gott och trevligt jag hade det!

En scen ur mitt liv: helt hysteriskt!

Mamman (alltså jag) står och prövar alla kläder som finns i garderoben som möjligtvis skulle passa min något för stora kroppshydda och samtidigt vara respektabelt nog att ha på sig på lyxkrog.

Samtidigt sitter kärleken och försöker sammanställa olika bakterier i ett excellark.

Samtidigt retar barnen gallfeber på varandra i sitt rum.

Samtidigt som jag inser att jag hellre ser lite rund ut men åtminstone är fint klädd än lyckas dölja bilringarna och se vardagstrist ut inser jag också att det enda jag kan ha till min fina klänning är mina bruna doc Martens.

Samtidigt inser gullebullen att han vill gå till en kompis.

Samtidigt prövar jag mitt vackra halsband som jag fick när Mini föddes.

Samtidigt som jag är ordentligt uppklädd och ordentligt fast i fodralliknande klänning vaknar Mini hysteriskt hungrig.

Samtidigt som jag försöker ta mig ur alla kläder och smycken för att hålla dem rena och hela till kvällen hotar gullebullen med att han ska hugga huvudet av någon om han inte får gå till en kompis.

Samtidigt som jag får ett hysteriskt utbrott (halvt fast i min klänning) över det fruktansvärda hotet tycker Mini att det är dags att bli lika hysterisk han.

Samtidigt som kärleken försöker tala allvar med gullebullen om hur han uttrycker sig försöker Gosegrisen trösta mig och Mini på samma gång genom att bära Mini och erbjuda mig godis.

Plötsligt upptäcker jag att jag är ur mina kläder, har mina vanliga på mig igen, är ensam hemma med Mini som förvisso fortfarande är vansinnig men åtminstone har sin mammas fulla uppmärksamhet.

Hur gick det till? Jag måste fått någon slags black out mitt i allt och inte märkt att kärleken löst kaoset på något smidigt sätt.

Ibland är livet minst sagt hysteriskt.

Bloggar jag läser! (Och om risker i köket)

Mina bloggande vänner måste ha schema och struktur, annars finns det en potentiell risk att Obama får en hjärtinfarkt eller calpfyloblablabla när han broderar kökshanddukar att klä ut sig i till Haloween!

(Vad har vi då lärt oss av detta? Jo blogga aldrig samtidigt som du lagar mat, det finns en stor risk att du glömmer bort oljan i stekpannan, tror det bara var sekunder från en katastrof här i köket! Nu kanske pannan har svalnat tillräckligt för att kunna lägga i köttfärsen...)

Förtydligande

Det är absolut inte Kärlekens fel att Mini inte vill låta sig tröstas av honom!

Hmm

Hur ska det gå? Jag har bett brorsan ringa den där lyxkrogen och fråga om man får ha med en fyramånaders flaskvägrande bebis dit! Det kanske blir nödlösningen för som det har varit den här veckan funkar det ju bara inte. Jag har inte fått lägga färdigt de äldsta sönerna en enda gång för att Mini har varit så väldigt vansinnig när pappan inte lyckats söva honom eller ge honom mat. Varje gång har jag fått gå ut och ta över. Vi får väl se hur det blir detta!

Om mjölk och löpning!

Jag springer igen! Ja eller springer och springer, jag lunkar kanske mest. Det känns hur som helst väldigt skönt och jag hoppas att jag behåller min motivation att fortsätta! Det hägrar ju ändå ett göteborgsvarv i maj!

Men nu till mjölken! På lördag ska jag till en av stans finaste krogar och fira med mina bröder, min far och min svägerska. Mini ska inte följa med, så kärleken har i en veckas tid tränat honom på att få ersättning ur nappflaska utan något annat resultat än en ganska sur och förolämpad Mini. (Mini och Mini förresten, ungen vägde 8270 gram på sin fyramånaders kontroll!).
Så nu ska vi pröva med utpumpad mjölk på flaska istället, eftersom min glupske Mini äter en del har jag bara lyckats få ut 20 ml under dagen och ändå har han gnällt en hel del över att jag stulit hans mat.

Så nu är frågan, ska vi träna på denna lilla mängd eller spara den i frysen så att han blir ordentligt mätt på lördag? Om jag bara lyckas få ut 20 ml per dag får det nog bli det senare...

Åter i hemmet.

Nu är vi hemma hos oss själva igen. Det är ganska skönt och vi har påbörjat en rejäl städning och utrensning i barnens rum.

Men samtidigt finns det ingenstans jag hellre vill vara än hemma hos mina föräldrar. Det kändes så sorgligt att åka.