Beyblade

Säga vad man vill om svindyra små metallsnurror som barnen leker med. Men sedan dessa saker gjorde intåg i vårt hushåll, några år efter alla andra, så leker mina söner tillsammans. De leker inte bara tillsammans, de har även roligt ihop och de är dessutom jämlika i leken. Jag njuter och tänker gå in på datorn och beställa fler i "jag-har-blivit-storebror-present" till barnen.

Tipset

I en stund av, av, av, förvirring? Klarhet? Kreativitet eller bara urtråkigning? Bestämde jag mig för att låta mina vän er gissa på vilken dag bebis kommer och vilket kön bebis har. Första gissningarna gäller idag. Det är Kärleken och en gynekolog som gissar att det idag ska komma en tjej. Än så länge har de fel. Men va fasen, det är över 14 timmar kvar på det här dygnet!

Spännande!

Upp som en sol, ned som en pannkaka

Det har varit för bra de sista veckorna. Jag haft på tok för mycket energi och i princip aldrig behövt sova middag. I början blev jag misstänksam men till slut vande jag mig vid energin och tog den för given.

Men idag tog det slut. När jag kom hem efter c-uppsatsskrivandet för att ta över barnskiftet från Kärleken, som ska iväg och jobba natt, bröt jag fullkomligt ihop. Blotta tanken på att behöva vara ensam med barnen i nästan ett dygn fick mig bara att gråta av trötthet.

Vilken tur då att föräldrarnas sommarhus bara ligger några timmar bort och att pappa kommer och lastar av och sällskapar. Det är skönt med sådana föräldrar. Och jag vet att mamma, om hon inte haft för ont i ryggen, redan hade varit här nu.

Synd bara att jag ska känna mig misslyckad och svag bara för att jag behöver be om hjälp. Jag blir så jävla störd på såna skitkänslor. Alla behöver hjälp ibland och att inte be om det när det verkligen behövs är bara dumheter.

Nu ska jag lägga mig på sängen och njuta av att barnen leker tillsammans och verkar nöjda med det!

Jobba natt

Ja jag jobbar ju inte natt den här veckan. Men Kärleken gör det. Så vi experimenterar lite med vad som funkar här hemma då. När borde barnen ha barnomsorg och så vidare. Än så länge går det så där. Idag hade jag exempelvis räknat med att gå hemifrån klockan nio. Då vaknar Kärleken med jordens huvudvärk och måste vila istället för att ta hand om våra barn. Han måste ju vara fit for fight i eftermiddag när han går på sitt nattpass. Vid närmare eftertanke hade det nog varit bra om barnen haft några timmars barnomsorg även idag. Men men. Vi lär oss och får justera till hösten.

För min del är det c-uppsats som gäller den här veckan. På måndag börjar tre veckors semester för Kärleken och då är det tänkt att vi ska landa i det här med bebis och att själva bebisen faktiskt ska landa. Det blir bra. Det känns skönt. Vi behöver verkligen ledigt tillsammans nu.

Insikt om brist på insikt!

Midsommar var fantastiskt. I hem bebis i sikte än. Däremot inser jag att jag på riktigt måste inse att det väntar en förlossning och efter det ett helt nytt liv med bebis och fem i familjen. Jag har liksom inte haft tid och ro till det än. Jag kom på det när jag hörde mig själv säga "om det kommer en bebis!?". Vad då OM? OM! OM?

Det är klart att man inte ska ta för givet att allt kommer gå bra. Men det var inte så jag menade. Jag menade ingenting, jag uttryckte bara att jag inte har fattat att det faktiskt SKA komma en bebis.

Jag måste fatta att det handlar om NÄR och SKA, inte om OM!

Med ett underifrån perspektiv

(idén stulen rakt av från Puckopower)

Lite ångest...

Jag ligger hör i sängen och vilar min trötta kropp efter en dag med mycket stök och bök. Vi har haft släktkalas för Gosegrisen, grillat och ätit smarrig pannkakstårta. Bara hälften av disken är tagen och i morgon ska vi åka till hemstaden över helgen. Det är där ångesten kommer in. Tänk om bebisen bestämmer sig för att komma ut på vägen dit? Hur ska jag orka kånka med mig barn och packning och bilbarnstolar till biluthyraren och sedan köra till grannstaden och hämta upp Kärleken på jobbet? Tänk om vi råkar ut för en bilolycka på vägen? Det är ju faktiskt en av årets värsta trafikhelger... Tänk om jag blir trött och inte orkar?
Ja, tänk om!

Tro't eller ej, men...

...jag fick syn på min spegelbild i profil när jag var inne i stan och köpte amningsbh:ar. Och det ni ska tro eller ej är att bag faktiskt tyckte att jag såg ganska smal och snygg ut med tanke på mitt tillstånd. Jag känner mig nämligen som en flodhäst som går på två ben, så bilden av mig själv i spegeln var väldigt mycket trevligare än den mentala bild jag har av mig själv. Vad ska man säga? Plötsligt händer det!

Kalla kårar!

Den här bokhyllan står i vårt kök. Jag hatar den lite grann. Den ger mig faktiskt rysningar. Jag önskar väldigt mycket att någon, exempelvis Kärleken, skulle fixa ordning och reda i den. För mig att göra det själv, känns som en utmaning i storlek med att bestiga ett "jävla högt berg"!

Jubileum igen.

Det må hända att det älskade barnet fyllde åtta år igår. Men idag är det åtta år sedan jag fick det stora nöjet att träffa, hålla, känna och lukta på min nyfödda för första gången. Snuffe, så go' han var!

Pigg!?

Varför har jag varit så pigg hela helgen? Man kan ju tycka att jag borde vara glad och tacksam för det med tanke på de senaste månadernas gnäll över min trötthet här på bloggen. Och självklart jag glad och tacksam. En helg som innehållit både Ikea och Liseberg är ju perfekt att känna sig pigg på. Men det är lite ovant och jag blir lite nojig att det är bebis på gång redan. Det passar inte jättebra i planeringen...

Men så är det nog inte. Jag räknar med ett saftigt bakslag i morgon när allt lugnat ner sig igen.

God natt!

8 år

Älskade Gosegrisen fyller åtta år idag. Han har firats redigt och vi är nog alla väldigt nöjda med dagen, om än något trötta.

Grattis älskade unge!

Det är jag och Zlatan alltså

Såg just Zlatans fysiska i formation på tv-skärmen. 94 kg. Det väger jag med. Ok han är lite längre än jag, men jag är i gott sällskap.

Nu hörde jag Henke Larsson säga hundra kilo (om Zlatan alltså, inte om mig) men jag tror de överdriver lite.

Min högsta önskan just nu (typ)

(bild lånad från tretti.se)

Det är en sån här. Ooooh vad fin och vad praktiskt. Jag behöver faktiskt en sådan jättemycket. Hör ni det där ute. Jag kan tänka mig att få den i du-fyller-ju-snart-år-present, eller du-blir-ju-snart-trebarnsmor-present, eller vad-duktig-du-är-i-skolan-även-om du-bara-tog-7.5hp-den-här-terminen-present.

I värsta fall köper jag den till mig själv som en fan-vad-bra-jag-är-jag-förtjänar-en-diskmaskin-present...

Seriöst?

Den där strålande smärtan i höger lår, vad faen är det för något?

36+4

Så här i slutet av graviditeten gör olika åkommor sig påminda. En hel del nya faktiskt dom jag inte upplevt tidigare. Ett exempel på det är att jag rätt så ofta får typ ischiassmärtor i något ben när jag sitter ner. Det gör svinont men går över så fort jag reser mig upp. Är det normalt?

Men jag är inte så trött längre. jag har börjat äta järn igen. Trots att jag hade hb 131 efter några veckors uppehåll. Jag tror min extrema trötthet berodde på det. Även om både Kärleken och barnmorskan säger att det inte är rimligt. Hemofer duger dock bra. Men lite trött är jag ju ändå, så nu ska jag sova några timmar innan det är dags att skriva c-uppsats.

Hormoner

Har haft en mycket fin och trevlig helg ned mycket umgänge och spontanitet. Nu är kärleken på bio och det unnar jag honom verkligen. Barnen och jag myste till det och åt pizza i tv-soffan och såg på film. Gick och la oss tidigt och läste.

När barnen, som faktiskt skött sig helt ok, väl har somnat upptäcker jag att jag faktiskt är skitsur och irriterad. Så dör sur att jag fantasibråkar med folk i huvudet. Alla människor är idioter och jag vill inte umgås med någon. Vilken tur att jag är ensam hemma då kan man ju tänka. Men nej inte alls faktiskt. För det finns en person jag faktiskt skulle vilja umgås med, men han är på bio...

Lördag

Kärleken utfodrar fem fnissiga och glada barn i köket. Jag snaskar i mig min hamburgare ensam i vardagsrummet. Ren självbevarelsedrift.

Hallå världen!

Jag har diskat all disk, utfört viktiga ärenden i centrum, promenerat lite OCH jag är inte dödstrött. Det finns hopp!

Sista dagen med möjlighet att sova

I morgon ska vi köra igång med c-uppsatsen igen. Det innebär att jag inte längre har möjlighet att sova middag på dagarna. Får väl kompensera det genom att gå och lägga mig åtta på kvällen i stället.

I övrigt gäller dagens ångest att jag fortfarande ska känna mig så här omänskligt trött när bebisen har kommit. Det kommer ju inte fungera.

Sov gott!

Det jävla samvetet!

Jag är rätt så bra på att känna mina begränsningar. Jag vet när det är dags att lägga ner, när jag faktiskt inte orkar mer och jag borde stanna upp, ta de lugnt och låta framtidens Lisa ta tag i uppgiften. Det gäller både studier och simplare saker som städning och diskning. Jag är oerhört tacksam för den egenskapen. Jag tror den räddat mig många gånger från att köra in i någon vägg. Problemet är att förmågan att säga stopp kan lätt kan blandas ihop med lathet. Speciellt när det kommer till det där med städning, och visst, ibland är det lathet. Men när det gäller de stora sakerna har det inget med lathet att göra. Det säger mitt förnuft bestämt att det inte är. Förnuftet summerar exempelvis våren som gått med heltidsstudier och den ganska tunga posten c-uppsats, en heltidsarbetande man som lämnar hemmet före 07.00 och kommer hem tidigast 17.30 varje dag vilket inneburit att jag haft alla lämningar och hämtningar på dagis,  alla konflikter med barnen som ofta har med morgontrötthet och eftermiddagströtthet att göra, alla middagslagningar. Lägg på det livets alla sorger, två begravningar och sjuk älskad anhörig, summan är en ganska tung vår även för den som inte är gravid. Vem som helst skulle kunna känna sig trött och sliten efter en sådan vår! Så att jag är trött, väldigt trött, det är helt förståeligt säger förnuftet.

Men vad faen säger samvetet? Samvetet säger att visst fasen är hon lite lat allt. Visst kunde hon kört på lite hårdare, åtminstone orkat göra klart den där c-uppsatsen, eller åtminstone orkat gå och göra tentan ikväll. Nog är hon lite lat alltid, det där hon rabblat upp här tidigare är bara ursäkter. Visst hade hon klarar det om hon bara VELAT. Men hon vill inte och hon är lat!

Dumma dumma samvete, säger jag och förnuftet. Varför kan du inte ge mig lite kredd istället?

Jag är trött på att ha dåligt samvete.

I valet och kvalet

Sitter och käkar min lunch och försöker ta ett beslut angående kvällens tenta som är mellan klockan 18 och 21 ikväll. Ja, om jag skulle gå och göra den skulle den ju vara mellan 18 och den obligatoriska tid man måste sitta innan man får lov att gå, antagligen kl 19. Hur som helst så vet jag att jag inte kommer att klara den, och det är inget janteskit eller dåligt självförtroende som talar nu, utan så är det bara. Jag har ju i ärlighetens namn inte pluggat nästan alls till den hittills svåraste kursen i hela utbildningen.

Det jag funderar på är om jag helt enkelt ska skita i att gå dit över huvud taget. En ledig lugn kväll med familjen lockar otroligt mycket. Jag skulle kunna hämta barnen tidigare, de skulle inte behöva vara kvar till klockan 18 på sina dagis och fritids. Vi skulle kunna göra hemmagjord pizza och titta på fotboll på tv. Jag skulle kunna städa lägenheten (vilket jag skulle kunna göra ändå såklart...)

What to do, what to do?

Det lutar mer åt det ena än det andra kan jag säga.

Zzzzz

"Det psykiska måendet sätter sig på krôppen vettu. Då bliiir en väldigt trött. Det är gôr bra att du lyssner på krôppen!"

Min kloka värmländska barnmorska beskriver min trötthet som helt normal. Jag litar på henne och lägger mig och sover lite till.

Känner mig spontan

Fick för mig att vi borde åka till hemstaden över helgen. Då måste jag i så fall snabbt hyra en bil, få tag på Kärleken och höra om han är med på noterna och sedan packa och fixa och ha mig fram tills det är dags att åka till grannstaden och hämta upp Kärleken. Jag har kollat upp med släkten där hemma om vi är välkomna och det är vi, men Kärleken behagar inte svara på mina akuta sms. Hur ska det gå, hur ska det gå?