Nummer fem gör sig påmind

Familjemedlem nummer fem har börjat ge sig in i konkurrensen om min uppmärksamhet. Nu rör den på sig så mycket, sprattlar och sparkar, att jag i morse till och med vaknade av sparken eller kullerbyttan. Det går även att känna med handen utanpå magen att någon rör sig där inne. Det är mysigt. Än så länge. Det är bra också,för jag inser att den här gången har jag väldigt svårt att föreställa mig att det ska komma ut en bebis, att det ska få plats en till i vår familj. Allt känns inte så vansinnigt spännande den här gången. Jag skäms lite för det, men inser också att det inte har något med mindre kärlek att göra. Det beror helt enkelt på att vi haft vansinnigt mycket på gång den sista tiden i våra liv. Jag skulle vilja säga det sista året om vi ska räkna med alla mentala och känslomässiga utmaningar. Så jag lovar att när bebis väl är ute så kommer jag att ägna den all uppmärksamhet den förtjänar. Just nu myser jag av att den gör sig påmind ganska ofta. Som en liten hint om vad som väntar.