Självplågeri

Jag ägnar mig åt den ädla konsten av självplågeri. Det mest effektiva sättet att plåga sigsjälv som fattig och trångbodd student och småbarnsmor det är att surfa på hemnet. Så jag suckar av åtrå till en massa hus och sen suckar jag av nedstämdhet när jag går in och kollar på boendekalkylerna och inser vad det skulle kosta oss i månaden. En boendekostnad på 23000 i månaden. Jajjemen, det har vi råd med. Speciellt har vi råd med handpenningen på minst 15 %. Låt se vad har vi på sparkontot nu? Det är åtminstone ett fyrsiffrigt belopp, vilket är inte är illa när det gäller oss.

Så lite deppig som jag nu har blivit över det självförvållade plågeriet bestämmer jag mig för att drömma lite om hur mycket vi skulle kunna spara under de närmsta åren förutsatt att vi bor kvar i vår lilla och relativt billiga lägenhet.

Om jag pluggar och Kärleken jobbar har jag räknat ut att vi kan spara 132 000 kr om året! Låter det realistiskt? Jag betvivlar att det är det. 132 000 låter ju som en enorm summa. Sen tänkte jag att när båda två jobbar har vi kanske råd att spara ca 200 000 om året. Det betyder att om ca 3 och ett havlt år har vi råd med en fräsig villa i området.

Men...

Då har jag ju inte räknat med att vi ska köpa en bil och att csn vill ha tillbaks sina förbannade pengar varje månad och alla andra extrautgifter vi säkert kommer skaffa oss.

Åh, jag är dömd att leva i en pytteliten studentlägenhet i tio år till, samtidigt som Kärleken och jag läser kvällskurser på halvfart för att ha rätt att bo kvar. Vi kommer skaffa tio ungar till under tidens gång och som i en militärbarack med våningsängar i hela lägenhet. På grund av alla barn kommer våra utgifter bara stiga och i misären skaffar vi ännu fler barn. Till slut avlider vi 42 år gamla på grund av stress. Barnen ärver bara skulder och.....

Nej nu får det räcka. Dags att leva i nuet, skaffa en plan och sluta upp med hemnet-självplågeri för ett tag fram över.