Jag hoppades ju länge på att Mini skulle bli en lugn och nöjd liten bebis. Nu när han kan krypa har vi fått se hans sanna jag. Han är snabb som blixten, älskar sladdar och diskmaskinen och ropar jag efter honom kryper han iväg bort från mig med ett mycket muntert leende på läpparna. Han är även precis lika högljudd som oss andra i familjen, såklart. Får han inte en sked mat till eller sitt vatten så fort han önskar skriker han högt. Inte skrika som att gråta eller gnälla utan han låter bara väldigt högt när han ber om mat.
Så självklart blev han en vild och högljudd liten parvel, precis som sina bröder. Självklart är han alldeles fantastisk och charmar skiten ur resten av oss.
Ja jag hade ju inte kunnat tro nåt annat. Det hade sett ut det om den tredje hade vansläktats. Vore kul att ses så man får träffa pojkarna!
SvaraRadera