Idag är det två månader sedan jag träffade min fantastiska, underbara och bästa mamma för sista gången. Två månader har gått väldigt fort och jag inser att jag fortfarande inte inser att det är för gott, att hon inte kommer tillbaka. Jag jobbar med att kunna använda mig av ord som död men som ni ser är det till och med svårt att skriva det. "Hon har gått bort" får duga så länge.
Jag ägnar dagen och flitigt skrivande och känner att jag inte kunnat hedra henne på ett bättre vis än att ägna tio sidor åt en djupodlad analys av en tidigare klientkontakt. Men saknaden är stor, inte minst när jag vill reflektera kring mina studier och min framtida yrkesroll med någon. Några av våra mest fantastiska samtal vi haft, jag och mamma, har handlat om just socialt arbete eller socialpolitik. Hon var så vansinnigt klok, hade mycket erfarenhet att dela med sig av men var också öppen för de nya rön och teorier som jag presenterade. Jag upplevde aldrig att hon stagnerade i sin socionomroll. Fy vad jag saknar henne.
Åh Lisa vad jag förstår dig. Jag förlorade min mamma när jag var 17 år (en "helt" annan sak - en helt annan ålder än din!) och just det där "före" och "efter" är en märklig och sorglig tid.
SvaraRaderaJag saknar och tänker också väldigt mycket på Annika nu. Och, förstås, på er allihop som var närmast. Samtidigt som jag är så glad att jag lärde känna henne överhuvudtaget.
// Åsa
Åh Åsa! På något vis är det den bästa trösten för mig att vara tacksam över att ha haft henne som mamma. Tacksam och stolt! /Lisa
RaderaVilken glädje för henne att ha en sån dotter.
SvaraRaderaKram.
Stor kram <3<3<3
SvaraRaderaTack och kramar tillbaka till några av de finaste systrarna!
SvaraRadera/Lisa