Jag tror att hädanefter kommer jag referera till händelser som "före" eller "efter" mamma gick bort. Och än så länge har ju det mesta hänt FÖRE, men det känns som om det hänt så himla MYCKET efter också. Saker som jag aldrig kommer kunna berätta för mamma. Som lägenheten till exempel. Det hade varit så underbart att få visa henne den. Alla garderober och de stora fönstren.
Det som hänt har blivit lite verkligare de sista dagarna. Och med insikten om vad som faktiskt hänt kommer också smärtan och sorgen. När jag packade upp lådorna i köket var mamma med mig hela tiden. I tanken om hur hon skulle ha gjort och vad hon skulle tyckt men också i minnet över alla kök hon hjälpt mig ställa i ordning i tidigare flyttar.
Igår firade vi också den första födelsedagen EFTER hon gick bort. Jag hade föreställt mig att det skulle vara så uppenbart tomt när alla var samlade och hon inte var där, men barnen fyllde tomrummet bra med sitt bus och stök. Det var först när jag lämnade kalaset, mina bröder och min pappa, som tomheten kom. Jag hade kunnat stå och krama om pappa i en evighet innan jag gick. Jag ville verkligen inte släppa taget. Det är som om jag nu har dubbel kärlek till honom. Som om all min (jordiska) kärlek till mamma nu flyttats över till pappa.
Det var som sagt tungt att gå från kalaset. Gick hem själv till våra nya underbara lägenhet (Kärleken och barnen var ute och lekte) lagade middag, tände massa ljus, lyssnade på stämningsfull musik och lät melankolin ta över. Så skönt.
Jag inser ju att det är så här det kommer vara. Upp och ner. Glädje och sorg. Och när jag tröstar mig själv säger jag att jag inte måste berätta allt som händer för mamma, för hon vet redan. Där hon är nu, vet hon allt.
