Jag lever vidare i sorgen eller förträngningen... För det mesta är livet bra och jag tänker inte så mycket på mamma. Eller jo. Jag tänker på mamma hela, tiden varje dag. Men jag förstår inte att hon är borta. Kan verkligen inte koppla minnet av min fina mamma med död.
Men så plötsligt överrumplar mig sorgen. Helt utan förvarning. Som alldeles nyss på spårvagnshållplatsen. Jag fick syn på en tjej, en dotter till en av mammas fina vänner. Vi har aldrig känt varandra tjejen och jag men vetat om varandra hela livet. Vi har samma namn. Då plötsligt kommer sorgen och tårarna. På en spårvagn. När jag ser människor ur mammas liv blir det verkligt ett tag.
Något liknande hände på ett bröllop i somras. Plötsligt, helt oväntat fick jag se mammas gamla kollega i publiken. Då grät jag på direkten.
Ibland längtar jag otroligt mycket efter människor som var viktiga för mamma och som mamma var viktig för. Jag tror att jag längtar för att få chans att gråta och sörja.
(Nu måste jag bita ihop, för snart är jag framme på jobbet...)
Det är ju det som är jobbigt, att det kommer över en utan förvarning. Annars tänker jag att det är bra, att tillåta sig. Men det är klart att det hade varit så mycket enklare om verkligheten inte trängt sig på så opassande... Kram!
SvaraRadera